Krönika: Fyra kilo koldioxid
Kultur är miljövänligt. Faktiskt bland det miljövänligaste som man kan lägga sina pengar på, det har Totalförsvarets forskningsinstitut nu slagit fast. Och som yrkesverksam och storkonsument inom kulturbranschen borde jag väl bli glad, ändå reser jag mig upp från frukostbordet och viker ihop morgontidningen med en djup suck. Jaha, nu ska väl växthuseffekten bli ett argument för att få folk att odla sitt inre, tänker jag och ser redan kampanjen framför mig: "Gå på opera och hindra öknarnas utbredning." Som om det inte redan fanns nog med krystade kopplingar.
Kultur får aldrig vara nog i sig. Det ska alltid stå i något annats tjänst. Ska det inte höja prestationsförmågan inom tjänsteindustrin, så ska det förbättra förståelsen för matematik. Det ska få kvinnor att bo kvar och pojkar att sitta still. Det ska stärka varumärken och det ska receptförskrivas för friskvårds skull. "Så sjuk blir jag aldrig, så jag läser en bok", lär Tomas Brolin en gång ha sagt. Uttalandet har bevingats och hånskrattats åt, men äger ju faktiskt en retorisk giltighet i nyttokulturens heliga namn.
Då och då hamnar jag i situationer där jag ombeds, eller till och med förväntas, redogöra för varför det är bra med kultur. För det mesta får jag inget vettigt ur mig, står bara där, mumlar fånigt och blir röd om kinderna. För det mesta beror det på att jag föreställer mig att de som ställer mig mot väggen har en sådan där nyttoinställning till allt här i livet. Jag tänker mig att de vill ha siffror och mätresultat och svart på vitt. Jag tänker mig att ord som gåshud inte skulle gå hem. Inte heller svindel. Eller omskakad. Eller tröstad. Eller provocerad. Eller identifikation.
Jag förstår såklart att man i vissa lägen måste vrida ut och in på argumenten för att överbrygga klyftan mellan olika system och plånböcker. Jag vet förstås att inget biter så hårt som utsikter om snabba pengar och mätbara resultat. Men den där upplevelsen av meningsfullhet mitt inne i en ackordsgång, vart tar den vägen i sammanhanget? Eller erfarenheten av att sitta i en teatersalong och via fiktionen möta verkligheten från ett oväntat håll, ska den inte räknas alls? Ska det verkligen betyda noll och intet att några av de mest komplicerade och utvecklande mänskliga processer vi känner sätts igång vid läsning av skönlitteratur? Ett rikt inre liv, kan man åtminstone inte då och då få prata om dess värde utan att blanda in tillväxtfaktorer.
Tänk om det kunde få räcka med att säga: Kultur är en nödvändighet för ett civiliserat samhälle.
Tänk om det kunde få räcka med att säga: Kultur behövs för att människor ska fortsätta att pröva sin mänsklighet.
Tänk om man inte ens behövde höja rösten.
Så mycket energi man skulle spara.
Så jobbar vi med nyheter