Krönika: Fru Anna, smärtpunkter och jag

Ett polskt flygplan kraschar i ryska Smolensk. 97 polacker omkommer, bland dem presidenten och flera personer ut statsledningen.

Kultur och Nöje2010-04-16 06:00
Marianne Söderberg
De var på väg till Katyn, där över 22.000 polska krigsfångar sköts med nackskott och begravdes i massgravar de själva grävt i april 1940. Ryska säkerhetsstyrkor sköt på direkt order av Stalin. I decennier gav de sovjetiska ledarna Tyskland skulden för massakern och lika länge var ämnet tabubelagt i Polen. Först 1990 berättade Gorbatjov sanningen. Det ryska rättsväsendet utredde visserligen aldrig Katynmassakern, vilket upprört många. Såren är svårläkta och Putins inbjudan till en officiell högtid för offren var viktig. Då sker det ofattbara. För stort att ta in. Ända till jag läser namnet Anna Walentynowicz bland de dödas. Kranföraren Anna Walentynowicz som 1980 fick sparken från Leninvarvet i Gdansk. En händelse som ledde till storstrejk, statskupp och militärdiktatur. I förlängningen till kommunismens fall. Anna Walentynowicz lärde jag känna genom Peter Kadhammars bok Fru Anna och generalen (Bonniers 2009) - en fantastisk reportagebok som berättar om en del av världshistorien genom att följa några av de personer som råkade vara med om att forma den. Jag tror inte att man blir en bättre människa av att läsa. Däremot tror jag att böcker kan rädda liv, åtminstone själsliga, åtminstone mitt. Att berättelser kan vidga världen, erbjuda möten med andra och stimulerande rum att vistas i under dagar då blicken riskerar att förlora sig i konturlös upplösning i ett efterlängtat men skoningslöst vårljus. Bra reportageböcker är en gåva, tänker jag när jag avslutar Elisabeth Åsbrinks Smärtpunkten (Natur och kultur 2009), som benar ut historien kring Lars Noréns pjäs Sju tre och morden i Malexander - för evigt sammankopplade i våra medvetanden. Journalisten Elisabeth Åsbrink lyfter på varje sten, talar med många, läser debatter och skänker läsaren en del av vår samtidshistoria utan att för ett ögonblick förenkla komplexiteten. I hennes bok ryms inte bara väldigt konkreta beskrivningar av händelser utan också idéhistoriska resonemang, både kring kriminalvård och teater. Framförallt ryms där mänsklighet - tillkortakommanden, val och icke-val, drivkrafter, viljor, kärlek, omtanke, hat, oförmåga. Hon ger inga direkta svar, men mejslar i stället fram väldigt tydliga frågeställningar. Det är storartad läsning, en bladvändare värdig en thriller skrivet med den sortens lätthet som de flesta skribenter bara kan drömma om. I helgen fick vi också veta att Kerstin Thorvall är död. Hon som räddat så många liv, läs själsliga, läs mitt. Hon som i ungdomsböcker, krönikor och teckningar i dåtidens populärpress visade på ett annat sätt att vara människa. Det dröjde länge innan hon fick sitt författarskap "erkänt", vilket säger en hel del om hur underskattad genren barn- och ungdomsböcker varit och är. Kerstin Thorvall bjöd oss frikostigt på livets alla faser, i sin sista bok Upptäckten från 2003 skrev hon rasande om åldrandet och äldrevårdens bristande resurser, men sörjde också över att det inte längre fanns "några eldar att bli bränd av". Kan något sägas tydligare?
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!