Jag föraktardrog- och rock´n´roll-romantiker likt jag föraktar innebandy men brottas ändå med ett dilemma som ständigt återkommer till mig. Att droger är bajs står ju bortom allt rimligt tvivel, men man skall inte blunda för verkligheten och alla dess okuvliga faktum.
97,56 procent av alla musikaliska pionjärer var nämligen totala toppslavar under centralstimulerande preparat när man skapade mästerverken som kom att påverka generationers syn på musik. Om du letar i ditt eget musikbibliotek och anser att siffran är alldeles på tok för hög kan du då med omedelbar verkan kasta den musiken som en gammal kissblöja, då den bör sorteras in under "jättedålig och ointressant musik".
Ovan berörda dilemma består inte av bryderier kring hurvida jag ska börja nyttja peruanskt marschpulver på daglig basis eller inte, utan berör bara några konstateranden. Jag heter Ola Gustafsson och jag spelar lika delar akustisk som elektrisk gitarr. Jag heter inte Jimi Hendrix, eldar inte upp gitarrer och pelvis-juckar likt en gyldene rock-adonis inför en gastkramad och förundrad publik. Jag heter Ola Gustafsson och jag tar ett glas vin till maten. Jag heter inte Jimi Page och dricker en vinskörd till frukost.
Jag inser givetvisatt anledningen till att musiker och artister årligen vinner första pris i Mariapol-VM har att göra med att det ofta berör sökande tillika sköra individer. Detta ska inte skämtas om men det är klart att jag undrar var det gick snett för mig med min gråa måttlighet, mitt korta hår och intresse för idrottsliga aktiviteter. Om Jimi Hendrix och jag hade bott grannar skulle han ju aldrig knackat på min dörr och velat hänga. Neil Young skulle kanske snacka skit om mig och Patti Smith hade kanske undrat om jag led av Aspergers.
Nu är jag inte den bittra typen men var det det svenska sociala arvet som förlamade min inre rockgud som barn? Var det kvarterspolisens digra arbete i skolan, med upplysning om drogernas baksida som kväste mig? Var det innebandyn? Villigt ska jag erkänna att jag ibland blundar mig bort i en projicering där jag är offret och den svenska måttligheten elden som brände mina vingar. Ja, då kan mina knogar vitna i byxfickan.
Missförstå mig inte, jag lever ju min dröm och får göra det jag älskar men jag känner att jag inte nått ens hälften av min potential. Världen har bara sett fragment av min storhet. Jag har bland annat lagt ut trådar på Facebook där jag inbjudit till en duett med någon stor svensk kvinnlig artist. Jag har en underbar falsett. En soloplatta är ett måste inom ett par år och en viktreducering på 30 kilo likaså. Mink De Ville-ben är ett måste. Namnbyte och plastikurgi känns inte längre som något andra sysslar med. Jag öppnar dörrar. Vädrar ut.
40-årskriser är för övrigt gravt underskattade. I den finns det motorkraft och driv att nå de nya nivåerna. Underskatta aldrig en människas rädsla för att livet är över. Min familj skulle nog skarpt ifrågasätta om jag arrangerade för en opiumsoffa hemma, men jag kanske kan börja med en fransjacka i mocka och ett par matchande boots med delar av ormskinn på?