Fightern från Fittbergsliden, som berättelsen heter, utkom för 15 år sedan och handlar om något så ovanligt som ung och spontan klasskamp.
Bokens huvudperson försöker etablera sig som författare, men motarbetas ständigt av medelklassen på grund av sitt proletära ursprung. Han flyr till den litterära världen, men finner till sin besvikelse att precis samma maktstrukturer råder där. Författarkollegor avfärdas med blodfyllda, raljerande formuleringar om "tanketräck", "intellektuell inavel" och "saknade hjärnor".
Min vän Marcus nostalgiutflykt tycks berättigad. Zebaot X fick ihop till tre romaner och kallades för en av våra allra bästa moderna arbetarförfattare. Men sedan då? På ett av Sveriges större nätforum finns diskussionstråden "Vad hände med Zebaot X?". I svarsfälten är det lika tyst som i Övre Ensamheten... En välinformerad bibliotekarie på Luleå stadsbibliotek leder mig vidare. Till en början tror jag honom knappt, men sedan bekräftas historien av en lika initierad nyhetsreporter. Zeabot X, eller Roger Jönsson, som han egentligen heter, sadlade om helt. Numera arbetar han som informationsdirektör åt polisen i Norrbotten! "Skulle Zebaot X vara snut? Det tror jag inte på!", utbrister min vän Marcus? Inte formellt, förklarar jag. Inte heller är han informatör i bemärkelsen tjallare. Zebaot X har bara gått från att representera trasproletariatet till att företräda polismyndigheten; Zebaot bytte genre från romaner till pressmeddelanden. Jag blir också besviken, inte så mycket över krossade illusioner utan mer på den totala avsaknaden av litterärt stoff i informationsdirektörens många pressutskick: "Vi kan inte säga något om hur det gått till", informerar Roger Jönsson; "vi ska nu höra med de vittnen som finns, vi vill inte färga deras utsagor"; "vi kommenterar inte det här vidare"; "jag har inga uppgifter på det och kan varken bekräfta eller dementera". Vad? Inte säga något, inte färga utsagor och inte kommentera vidare? Så outsägligt torftigt från det självutnämnda geniet som en gång skulle "lyfta det här erbarmliga landet ur sin kulturella skymning och samtidigt skaka skiten ur dönickarna som befolkar salongerna med sin navelskådande DYNGA!" Zebaot X:s snusfräna stämma saknas verkligen i dag. Återväxten inom arbetarlitteraturen har, med undantag från någon på senare år bejublad sörländsk hamnskildring, varit usel. Vittnesmålen från det postindustriella samhället, som tar fasta på den unga arbetande eller arbetslösa människan är allt för få. I synnerhet fattas oss skrönor från denna landsände. Särskilt historier som Fightern från Fittbergsliden, som tycks vara skrivna i ren och skär affekt. I dag får man göra sig beredd på att vem som helst kan sadla om. Vem vet, avgående arbetsminister Sven Otto Littorin kanske utannonserar att han fortsättningsvis tänker syssla med arbetarlitteratur? Skratta ni. För tio år sedan fanns det inte ens på kartan att antiauktoritetens ansikte Zebaot X skulle ta jobb vid polismyndigheten.