När jag skriver det här har en handfull av det nya årets dagar kommit och gått. För somliga ter sig nog 2016 alltjämt rent och obesudlat som nysnö. De flesta löften är lätta att hålla en vecka eller två, och immunförsvaret har ännu inte rest några barriärer mot helgbilagornas lättuggade morötter: ”Så når du komplett välbefinnande i sju enkla steg!”
Det verkar helt idiotsäkert. Ät kål. Drick mer vatten. Välj trapporna. Djupandas. Nog kan du väl avstå gluten också? Och laktos. Och dolt socker. Glöm för allt i världen inte att plastsanera. Källsortera. Transpirera.
Jag lovade ingenting, var inte ens vaken när 2015 blev 2016. Istället låg jag däckad i febersvettiga lakan och influensan som stal julen. Ingen blev skonad. Om 2016 var en splitterny familjebil som rullade ut från fabriken vid midnatt den första januari så skulle den i vårt fall ha bucklats, repats och feltankats redan på utfarten. Sen skulle barnen ha målat baksätet med klistriga majskrokar och droppande Piggelin medan jag och sambon grälade om snabbaste vägen till snabbmatsrestaurangen. Och någon glömde helt säkert bort att gå på toa innan vi for. Ring, klocka, ring in de tusenåriga småbarnsårens rike.
Det är år av vettlös effektivitet kombinerad med lika hårresande kontraproduktivitet. Jag har hört otaliga varianter av påståendet att ingen får mer uträttat på jobbet än den som just återvänt från föräldraledighet. Och visst kan en arbetsplats med vuxna kollegor framstå som en garant för koncentration och stordåd, för den som vant sig vid att jonglera en gallskrikande ettåring med toalettbesök, grötkok, hängning av fyra maskiner tvätt och montering av ett nytt hyllsystem i vardagsrummet.
Små barn, och hundar för den delen, har dock som uppdragsgivare en avsevärd fördel framför flertalet chefer. Barnet och hunden eftertraktar och lovprisar oftare din person än din arbetsinsats. Troligtvis finns snart, eller redan idag, både program- och hårdvara som kan ersätta dig i din yrkesroll. Behovet av att du, i fysisk gestalt ska dyka upp på kontoret samma tid varje dag lär vara en social konvention betydligt längre än det är ett praktiskt måste. Om man ska tro en undersökning från japanska Nomura Research Institute så kan 49 procent av jobben i Japan komma att utföras av datorsystem om 20 år. Det borgar för mycket tid hemma med ungarna, det. Och inte kommer vi att behöva tänka speciellt mycket på hushållsbestyren, när årets julklapp redan ifjol var en robotdammsugare.
Det finns alltså färre och färre ursäkter till att ägna sin fulla tid, simultankapacitet, disciplin och arbetsmoral åt något annat än konstant personlig utveckling. Till sist återstår blott två hot mot människosläktets progression. De som vanvettigt älskar oss för vad vi redan är: Hunden och ettåringen.