Att läsa en dagstidning är att göra en historisk resa bakåt i tiden. Den produkt som vi bläddrar igenom till morgonkaffet ser ju ut som den gör av en anledning. Det finns historiska skäl både till att de olika avdelningarna i tidningen existerar och att de är paketerade på ett speciellt vis.
Kultursidans status växte till exempel fram under 1990-talet, då de stora tidningarna lanserade egna kulturdelar, samtidigt som lansortspressen startade egna dagliga kultursidor.
Att kulturtexterna vid just denna tid började närma sig nöjesmaterialet var knappast en slump - utan snarare en förutsättning för att kulturen skulle kunna tillåtas att erövra en större plats i tidningarna.
I dag ser de flesta dagstidningar ungefär likadana ut. De innehåller i stort sett samma avdelningar och gör en snarlik bedömning av vilka ämnen som är värda att ta upp. Man kan kalla det likriktning eller professionalisering, beroende på vilket humör man är på.
I den fasta paketeringen av olika avdelningar återfinns dock ett av dagens dilemman när det gäller papperstidningarnas utveckling. Mycket tyder nämligen på att publiken i större utsträckning än tidningsmakarna håller på att tappa kontakten med presshistorien. Det krävs nämligen inte mer än en generation som vänjer sig vid att inte ha en dagstidning vid frukostbordet för att dess sammansättning ska ifrågasättas.
När jag föreläser för studenter om medier, brukar jag fråga dem vad det konstigaste är med dagens tidningar. Väldigt ofta möts jag av svaret: mixen. Det vill säga, precis det som tidningarna brukar vara mest stolta över.
För dagens unga ter sig dock blandningen av ämnen och fasta avdelningar helt enkelt lite knäpp. De kan inte relatera till den, i en tid där man hoppar mellan ämnen på ett helt annat sätt på nätet än vad man gör i en tidning.
Samtidigt är det inte bara hos tidningsmakarna som formerna har satt sig djupt. Den publik som växt upp med tidningar som ser ut på ett visst sätt, reagerar nästan alltid starkt på förändringar.
När beskedet nyligen kom att Svenska Dagbladet lägger ned sin separata kulturdel var det just denna reaktion som blev den tongivande, inte minst bland analyserna på andra tidningarnas kultursidor.
Men sett ur ett större perspektiv är SvD:s planerade lansering av ett nytt koncept för papperstidningen (i dagsläget verkar detta bestå av två delar: en morgontidning och en affärstidning), antagligen en helt nödvändig omformulering av innehållsmixen. Det finns många skäl att tro att fler tidningar så småningom kommer att genomföra liknande förändringar, utifrån sina specifika förutsättningar.
Hur morgondagens dagpress ser ut har alltid varit lite av ett öppet fält. Men just nu ser det öppnare ut än på länge. Det är faktiskt lite hoppfullt.