EN VARM SOMMARDAG I KALIX, 1986, satt jag tätt ihopkrupen bredvid mamma (med den obligatoriska stickningen) i skinnsoffan, hemma hos familjen Granström på Harstigen. <BR>Det var VM-final i fotboll på TV och jag var så nervös, så glad och så förväntansfull som man bara kan vara när man är tio år (och inte 27). <BR>Diego Maradona var min största idol, samtidigt som jag spenderade sommarlovsdagarna med att spela fotboll på Bellanders baksida, kvällarna med att skjuta frisparkar på grusplanen och nätterna med att drömma om solomål à la Diego. <BR>Nu 17 år senare sitter jag uppkrupen i samma skinnsoffa, fortfarande relativt tillfredsställd med livet, men mamma med stickningen är utbytt mot micropopcorn och senaste numret av Sonic. <BR>Vid 10 års ålder var ju 27-åringar gamla gubbar med lösmage, tunt hår och ett super-duper-trist vuxenliv. Och när jag själv var 27 år skulle jag ju redan vara en storstjärna. <BR>Det fanns ju liksom inget annat, en ungdoms obetvivlade tro på att man självklart är Stålmannen, Torbjörn Nilsson och Spindelmannen i en och samma skapelse, som bara inte kunde misslyckas med någonting. Jag hade planen fullt klarlagd i huvudet och jag kommer fortfarande ihåg varenda del av den: <BR>VID 18 års ålder skulle jag vinna skytteligan i division 1 Norra och i hård konkurrens mellan IFK Göteborg, Malmö FF och AIK, skulle jag till sist välja Gif Sundsvall som första allsvenska adress, inte för att det var det bästa laget men liksom för att visa att jag ensam kunde spela upp dem till en pallplats. <BR>Vid 20 skulle jag debutera i landslaget, hemma mot Spanien. Givetvis avgör jag matchen med ett solomål från egen planhalva och blir köpt av Real Mallorca samma sommar. <BR>Vid 22 vinner jag EM-Guld med Sverige, och vid 27! (herregud) då hade jag ju redan tagit över världen. Hade lyxvillan i Milano, gjorde söndagsintervjuer med Rai Uno och bodde med den snyggaste frugan den här sidan ekvatorn. <BR>Numera är väl mina drömmar lite mer realistiska än för 17 år sedan. En resa till Indien. Skriva en eller annan bra artikel och producera en eller annan hyfsad låt så är man väl relativt nöjd. <BR>Men soffan finns där (numera dock förflyttad till min 35 kvadratmeters lägenhet i Luleå) som för att påminna mig om två ack så viktiga saker. <BR>Att behålla sina drömmar, och att fortsätta minnas det som en gång var (bara för att få uppleva det två gånger). <BR>I dag är det förresten lördag och jag får äntligen sova ut i min egen lägenhet. Inga byggjobbare i sikte än så länge, och gud nåde den byggbasen som beordrar en helgövertid. <BR><BR>
