Det är någonting stort på gång här på andra sidan Atlanten. Mindre än två veckor bort är den kanske viktigaste tisdagen på hela året.
Jag talar, förstås, om det amerikanska valet. En ny president ska väljas för att reparera den genominfekterade presidenten-till-folket-relation som George Buske byggt upp. Hela världen håller andan, men själva tar amerikanerna det ganska piano. Med undantag för media som blåser upp varenda rörelse från kandidaterna till en stor nyhet och gör nya hönor av nya fjädrar i rasande fart, så verkar de allra flesta vara galet obrydda i McCain och Obamas duster. TV-debatterna är förvisso mest en tävling i vem som kan visa upp det mest sammanbitet överlägsna leendet, och det är sannolikt anledningen till att ingen tittar på direktsändningen utan väntar tills The Daily Show gör narr av det hela ett par timmar senare.
Fast det mest anmärkningsvärda är inte att man låter ett humorprogram utgöra grunden till ens åsikter; för mig är folkets relation till George W Bush många gånger lustigare. Han är det stående skämtet som tjatats så till den milda grad att ingen längre bryr sig om att ens nämna honom – utom herr Obama som gärna nämner hans och John McCains namn i samma mening, varpå McCain alltid reagerar som om han, än en gång, blivit anklagad för att ha typ herpes – AMENDURÅ! Du fattar ju ingenting! hade han kanske skrikit om han varit en blond svensk komiker hösten 2007.
Men människorna runtomkring mig verkar alltså inte stressa upp sig alltför mycket inför valet (än). Faktum är att i California, min nuvarande hemstat, är det en annan fråga som är en minst lika het potatis: homoäktenskap. Det är nämligen så, att det i knappt fyra månader varit lagligt för samkönade par att gifta sig här. Över 11.000 vigslar har sedan dess ägt rum, och det sticker så i ögonen på statens högerflank att de lagt fram ett förslag – Proposition 8 – om att i Californias författning lägga till en ordsnutt om att äktenskap enbart är mellan en man och en kvinna.
Den generella åsikten, i alla fall den som hörs mest, är att det är helt absurt att två kvinnor, eller män, som älskar varandra ska få gifta sig. ”De har gjort valet att bli homosexuella”, är ett populärt uttryck. ”De föddes inte gay som svarta föds svarta – de valde själva och då får de skylla sig själva”, är vad man säger och jag undrar om jag förflyttats 50 år tillbaka i tiden utan att märka det. Man är rädd att skolorna ska lära eleverna att homosexualitet är – ve och fasa! – normalt. En enda människa utanför min värdfamilj har jag hittills hittat som delar min åsikt, att det är alldeles självklart att homoäktenskap ska finnas. Hon är också känd som skolans radikalfeministiska hippielärare. Jag hoppas i smyg att det utanför Templeton, en konservativ oas i en annars liberal stat, finns fler såna. Annars kommer det när jag skriver här igen att kännas lite jobbigt i min (tydligen) radikalfeministiska hippie-mage.