Så blev det familjefest och som bonus efter en femkamp som mestadels bestod av tankenötter och stillastående aktiviteter proklamerades landbandy. Föräldrar mot barn. Eller hur man nu ska uttrycka det när i princip alla i den yngre generationen uppnått myndighetsålder. Fyrtio plus mot U26 föreslog någon, men det satte sig aldrig riktigt.
Hur som helst. Klubbor, boll och mål från innebandybranschen plockades fram och ställdes ut på vägen genom parhusområdet, och jag såg mig lite ängsligt omkring bara för att konstatera att jag var den enda av föräldragenerationens kvinnor som tänkte mig ut på planen. De andra började duka fram maten eller satte sig i små förtroliga samtal med boxvin i glasen.
Okej, sa en röst inom mig, förmodligen överträder jag någon sorts social gräns, men min kropp känns inte ett dugg annorlunda än när jag var femton, så varför skulle jag avstå? En annan röst inom mig påstod att jag helt enkelt var pinsam, men just det argumentet lyssnar jag av princip inte på.
En tredje förstod att det inte var någon idé att försöka stoppa mig, men sa i alla fall: Ta det lugnt nu, Kieri, du är fyrtiosju, du måste inte ge järnet, du är finklädd, parfymerad och sminkad, låt inte allt detta gå om intet. Jo tjena, det höll inte ens i en minut, jag är helt enkelt inte typen som går in i en lagidrott lite lagom sådär, är det match så är det match.
De unga tog helt rättvist ledningen ganska snabbt och släppte den sedan aldrig. Jag höll ut tills det stod 5–2, och då hade jag själv bidragit med det ena målet och passningen till det andra. Jag gick och ställde mig på en undanskymd plats på baksidan av huset med en näve hushållspapper i handen. Jag borde kanske ha varit nöjd med min insats, men nöjd var inte ordet på mina läppar där jag stod med svetten rinnande under blusen och med mascara långt ner på kinderna.
Jag tänker ofta på förhållandet mellan kvinnor och fysiska aktiviteter. Jag funderar mycket på vad det kommer sig av att kvinnor till och med i motionssammanhang håller tillbaka och begränsar sig, inte sällan tar udden av sitt eget engagemang.
Jag frågar mig titt som tätt varför kvinnor i löparspåret och på skridskobanan inte härmar proffsen, varför man inte tar i mer med slagträet under brännbollsmatchen, varför man sitter helt tyst i bänkpressmaskinen på gymet. Jag grubblar över vad det är man inte får utmana. Sig själv? Männen? De andra kvinnorna? Och jag undrar när idrottsrörelsen själv ska börja peta i de här frågorna, börja lufta sina egna värderingar, blicka in i sina egna föreställningar.
Men tills vidare, innan de stora frågorna börjar avhandlas på riktigt, kan jag gotta mig åt att vuxna barn i motståndarlaget numera betyder att man inte behöver spara på tacklingarna, och att man inte längre måste glädjas när de små liven gör mål.