Chefen skäller ut mig för att jag har tvättat hans handduk i fel tvättmedel. När jag möter honom i korridoren viker jag smidigt åt sidan, medveten om att jag inte kommer att bevärdigas ett "hej". En morgon har jag hästsvans och stoppas av en kollega som skyndsamt hjälper mig tillrätta. Hästsvansen sänder erotiska signaler, tycker chefen, men utsläppt får det heller inte vara. Chefen har bestämt att håret ska vara uppsatt och eftersom konsten är större än mitt människovärde får jag finna mig i det. Ingen får störa ett geni i arbete.
Tidskriften Filter bjuder i senaste numret på ett postumt bakom kulisserna-reportage med berättelser om inspelningen av Fanny och Alexander, mastodontverket med premiär 1982 som blev gemensam referenspunkt för flera generationer. Bakgrunden till reportaget, signerat journaliststudenten Nina Brevinge, är att familjen Ekdahl nyligen har flyttat in på Dramaten i en uppsättning regisserad av Stefan Larsson.
Nina Brevinge har intervjuat personer på olika nivåer i den Bergmanska hierarkin. Jag fängslas på samma sätt som jag gjorde när jag såg Tom Alandhs dokumentär Bergmans hushållerska från 2009. Den sistnämnda handlar om Anita Haglöf, som tjänstgjorde hos regissören i åtta år.
Filterreportaget och dokumentären har gemensamt att de handlar om makt och maktlöshet. Om hur en lika kulturellt kapitalstark som upphöjd regissör serveras ett socialt spelrum bortom alla gränser. När den manlige konstnären genomgått metamorfosen människa-geni upphör reglerna att gälla. Runtomkring sig har han en stab av tåtassare som ängsligt söker strategier för att möta nästa kränkning. Anita Haglöf vittnar i en intervju om hur hon råkat tappa ett lock i köksgolvet varpå regissören flugit ur stolen och hotat att slå ihjäl henne.
I Nina Brevinges reportage berättar Märta Lindmark, klädassistent vid inspelningen av Fanny och Alexander, hur Ingmar Bergman regelmässigt mobbade och kränkte en kvinnlig medarbetare som hade uppdraget att sköta hushållssysslor under arbetsperioden.
Själv träffade jag en gång en äldre skådespelerska som, när det begav sig, rörde sig i utkanten av Ingmar Bergmans helighet. Hon erbjöds en roll, tackade andäktigt ja men kickades dagen därpå med motiveringen att hon var nybliven förälder.
När man hör dessa historier landar tanken oundvikligen i begreppen kön och makt; en diskussion som naturligtvis inte kan begränsas till Ingmar Bergmans lynniga persona och konstnärliga gärning. Jag minns tillfällen då jag suttit på krogen och dränkt mig i öl för att uthärda den osynliga men ack så kännbara hierarkin kring personer med den där typen av kulturellt kredd som ger fripass för svinaktigt beteende.
Vad sägs om att jobba fram en social praxis som tvingar ned genierna från piedestalerna? Eller räknas det som sabotage mot konsten?