Och jag menar inte bara Youtube och DVD-boxar. Man kan tycka vad man vill om fildelning och bete sig därefter men om man på något sätt försöker bortse från att man tack vare den kan se allt ens föräldrar såg på 1970- och 1980-talet är man bra naiv. Jag vill i alla fall inte se en än mer grafisk Motorsågsmassakern eller någon annan än Robert Englund i rollen som den snälle ödlan Willie i V. I de flesta fall tillför det mig som åskådare ingenting, alla dessa re-makes och director’s cut- versioner av klassiker.
Men det händer att det lyckas, som i fallet med The Office. Men det kanske är skillnad. Det kanske är det som kallas att franchisera något.
Shameless är det senaste exemplet. Familjen Gallagher bor i Chicago och kan väl möjligen beskrivas som en dramatiserad version av familjen Bundy (som ju också huserade i Vindarnas stad). Som i sin tur var en karikerad och helt idiotisk version av amerikansk arbetar- eller underklass.
Shameless är betydligt mer drama än sit-com. En ensamstående, ganska så rejält nedgången, pappa och hans sex barn och deras liv och leverne på gränsen till hemlöshet. Al Bundy hade i alla fall ett jobb som skoförsäljare. Gallaghers är inte arbetarklass, de är klasslösa, som originalseriens skapare Paul Abbot formulerat det. Men det är även komedi. Det är förhållandevis lättsamt. Man svär, super, knarkar, stjäl och har sex utan att det är mer omoraliskt än när man gör helt andra vardagliga grejer i exempelvis Solsidan eller Sopranos. Det som skiljer det från annat är egentligen bara miljöerna. Vardagen, alltså seriens själva premiss, ser annorlunda ut. I skrivande stund vet jag inte om någon svensk kanal kommer plocka upp Shameless men TV4 Komedi visar i alla fall originalet.
Det går annars rykten i den amerikanska tv-världen om att NBC ska amerikanisera BBC:s klassiska I mördarens spår, ni vet, den med Helen Mirren som Jane Tennison i huvudrollen och den visas fortfarande med någorlunda jämna mellanrum på exempelvis nian eller femman.
Det känns, hm, sådär, va? Men det behöver alltså inte bli vare sig urvattnat eller sämre. Det handlar förstås om många saker. Vem som skriver, vem som regisserar och vem som producerar. Och, självklart, vem som gör rollen som Jane Tennison. Och, som av en händelse, har jag förstås redan tänkt på det. Antingen väljer man en något äldre skådespelerska med en redan meriterad och inbyggd pondus. Som Glenn Close, eller ännu hellre Mary McDonnell, mest känd för rollen som president Laura Roslin i Battlestar Galactica, och en stor personlig favorit.
Men betänker man att I mördarens spår spelades in under ett tidsspann på drygt 15 år är det kanske korkat att använda sig av en äldre Tennison redan från början. Därför hoppas jag mest på Paula Malcomson. Malcomson är en nordirländsk skådespelerska som trots sin relativa ungdom (född 1971) börjar bli en birollsveteran av rang i amerikansk TV. Hon slog igenom i Deadwood för några år sedan och har sedan fortsatt dominera i flera TV-serier, tillexempel Lost, Sons of Anarchy och Caprica. Hennes enda bottennapp i karriären så här långt är ett inhopp i The Event. Men det är inte hennes fel. The Event är antagligen det sämsta som hänt televisionen sedan man lade ner Rederiet. Som man för övrigt också kan se närhelst man vill, bara man trycker på rätt internet-knappar.