Konstnären Paul Cézanne sade en gång att han kunde se också tingens doft. Och kanske är det förmätet att göra jämförelser med ett sådant stort konstnärskap, men på förmågan att se vilar också journalistikens fundament. Att se, inte bara i betydelsen betrakta och sedan rapportera, utan reflektera och analysera med dig som läsare framför ögonen.
Det kan låta högdraget, men tro mig, medvetenheten om vårt journalistiska uppdrag är stort. Och kanske särskilt i vår samtid. Belackarna kan nogsamt påpeka att det finns information
överallt, tillgängligheten närmast obegränsad alla dygnets timmar. Precis just därför skulle jag säga. Strax före jul kom den koreanske filosofen och kulturteoretikern Byung-Chul Hans bok Trötthetssamhället ut i svensk översättning. Byung-Chul Han arbetar som professor vid universität der Künste i Berlin och har skrivit en rad uppmärksammade böcker om den kulturella norm
som de nyliberala marknadskrafterna ger upphov till. Hans tes är att det moderna informations- och prestationssamhället med sina oändliga lockelser och möjligheter leder till en kollektiv utmattning. lystringens gåva går helt enkelt förlorad i jakten på att veta och kunna allt. Och det är i detta sammanhang journalistiken är ovärderlig. Den lokala liksom den rikstäckande.
Förutom att det vi skriver är trovärdigt och sant är vi specialister i att sålla i det ständiga nyhetsflöde som omger den moderna människan. Ett urval förvisso, men ett med demokratiska och etiska värden för ögonen. Konst är en uttryckshandling. Så ock journalistiken. Därmed inte sagt att allt ska levereras i en lättsmält förpackning.
Kultur bjuder inte bara på skönhet, utan också motstånd. Det handlar om att se och bli sedd, att beröra och bli berörd, att väcka frågor och kanske ibland få svar.
Och det är i denna kontext vår kultursida här i Norrbotten växer och frodas. Ifrågasatt ibland. Hyllad ibland, så som det ska vara i ett samhälle med grundlagsskyddad yttrandefrihet.
Angelägen, nyttig, ifrågasättande, tänkvärd, klarögd men också kontemplativ – är några av nyckelorden för att skapa en kulturbevakning med en egen röst. En röst som tillhör alla er
läsare. Slutligen. Med förhoppning att bjuda på ett avbrott i vardagslunken och återinföra häpnaden i världen. Vi ses, tänker, funderar och rapporterar på Kurirens kultursida.