Det finns inte några tecken på att människorna som bott på Norra Botten långt före oss skulle ha krigat mot varandra. Inte de för 9.000 år sedan, eller ens de för 6.000. Bland skräpet de lämnat efter sig finns mest brända djurben, rester från stensmidet och delar av verktyg. Inga vapen. På de mest utförliga av deras hällbilder finns en och annan jaktscen, men inget vi tolkat som strid. Förra sommaren, samtidigt som himlen korsades av krigens jaktplan från 2000-talet, genomförde Norrbottens museum en räddningsgrävning efter den stora skogsbranden i Bodträskfors. Brandgatan som gjordes för att häva eldens makt gick över en redan känd, men inte undersökt lämning. Under den äldre stenåldern låg här en havsvik. Varför människorna valde platsen vet man inte. För att jaga och fiska - eller något vi inte kan föreställa oss? Ytligt under torven ligger i alla fall en boplats utan synlig anläggning alltså hus. Arkeologerna siktar jorden. Just då, när jag är där, hittar man ytterligare ett korn av rödockra. Färgen som fäste så bra på stenar, som har lagts i gravar - kanske har man färgat kläder och sig själv med den. Hur som helst, någon av dem som under alla de tusen år berget därbakom sett oss komma och bo, har i alla fall tagit sig för att rosta och blanda med fett för att göra färg. Bara det är magiskt. Försiktigt läggs ett korn i en plastpåse. Vi fikar. Samtalet störs av fem jaktplan av otydlig härkomst. Det är Loyal Arrow som visar sig. De övar på himlen över det land vi lever i. Jag hänger min ryggsäck över axlarna och börjar gå mot bilen, undrar hur tusenårsmänniskornas ryggväskor såg ut. Säkert får vi aldrig veta, materialen har ätits upp av tiden, men att man bar på ryggen är väl troligt. Det ger en så skön balans när människan ska gå. Planen går rakt över mitt huvud. Axlarna åker upp, händerna för öronen och pulsen ökar: Den röda jackan syns så bra där mitt i brandgatan, kroppen blir ett byte, ett mål. I en annan situation hade soldaterna släppt sin last och livet hade varit över. I stället övar de i mitt luftrum, i fredens namn och här där inga spår av strider finns, för att utföra den ordern någon annanstans. Jag viker av och lyfter försiktigt upp flisan Åsa visade mig nyss. För många tusen år sedan höll andra människor den i sin hand, gjorde sig ett verktyg för att kunna leva sitt liv. Människor som flyger med döden i sina farkoster hoppas jag de inte kunde föreställa sig.
