Jag minns ögonblicket när jag till fullo förstod att det skulle vara så. Att det skulle se ut som det gjorde. Att det inte såg ut som det gjorde för att konstnären inte kunde bättre. Tavlan hängde ovanför en soffa, det var ett tryck av något slag, proportionerna svajade, färgskalan var dyster och den unga flickan på bilden såg mycket olycklig ut.
Någonting, fråga mig inte vad, gjorde att jag plötsligt var övertygad om att konstnären lyckats i sitt uppsåt. Jag var med ens helt säker på att bilden skulle se ut som den gjorde, trots att det vare sig var snyggt eller likt. Jag insåg, utan att kunna formulera det, att bilden representerade ett annat sätt att förhålla sig till bilder än jag dittills hade erfarit.
Fram till det ögonblicket hade jag bara stött på ett sätt att uttrycka uppskattning av bilder, ja, av konstnärliga uttryck överhuvudtaget. Vad fint. Det var så man sa om klasskompisars teckningar, det var så föräldrar sa om ens blockflöjtseskapader och fröknar om ens flirtkuliga julpyssel. Vad fint. Men där och då, i soffan under tavlan, kände jag tydligt att det uttrycket inte var giltigt. Det var inte fint. Det var ... ja, vad?
Numera har jag orden. Intressant. Berörande. Provocerande. Uppkäftigt. Vackert. Skitigt. Och orden är en hjälp att förhålla mig till det jag ser, en hjälp att skilja på verket och mig själv, verket och min egen reaktion.
Vissa insikter i livet är större än andra. Vissa insikter utgör lika stor skillnad som den mellan att blunda och att titta. Och efter sådana insikter är man inte längre riktigt densamma.
Om enbart det fina och det orörda, det tillrättalagda och det idylliserande fick plats i konsten, skulle vi förlora merparten av vår egen spegelbild. Om det inte fanns något att hålla upp livets frånsida och vår egen avigsida inför, återstod ju bara återvändsgränder. Om inte något fanns som på allvar tillerkände våra misslyckanden, skulle vi drunkna i vår egen rädsla.
Naturligtvis kunde jag inte formulera något av detta när jag satt i den där soffan under den där tavlan den där gången. Men allt fanns, inne i den plötsliga insikten om konstnärens intention.
Det finns de som på allvar menar att skattemedel inte ska få gå till konst som komplicerar och upprör. Jag vet knappt vad jag ska säga om det. Men jag vet att om jag under min uppväxt inte hade fått se andra bilder på flickor än de som fanns i Starlet och på Allers-romanernas omslag, då hade jag inte orkat släpa mig över alla skolgårdar i nio långa år.