"Om någon skjuter på dig, ta en bild och lägg ut den snabbt som fan på Facebook. Du lever kanske nog länge för att se hur många som gillar bilden".
Det var avskedsorden en kväll när jag skulle ta min kvällspromenad.
Visserligen sagt med hjärta och en hel ironi, men bottnade i en konversation bland några unga män vid köksbordet om, just det, Facebook.
Diskussioner om Facebook har jag mött på många olika ställen, unga, medelålders, pensionärer ... Ingen kan undgå att förhålla sig till detta virituella fenomen, som vissa kallar socialt, andra uteslutande och vissa ställer sig helt likgiltiga eller oförstående till.
Från vårt perspektiv kan det kännas förmätet att problematisera eller ens reflektera över Facebook och dess inflytande över våra liv. Facebook, tillsammans med andra sociala medier, har framstått som förkämpar för demokratiseringsprocessen i Nordafrika. Om man hårdrar det, utan Facebook - ingen arabisk vår. Och det handlar inte om att argumentera mot den utveckligen. Det var gott och bra.
På samma sätt, men på närmare håll, har Facebook möjliggjort skapandet av ett flertal facebookgrupper som troligen gjort skillnad, inte lika stor som för tunisierna och egyptierna, men dock gjort skillnad. Kanske skapat engagemang kring en fråga, fått någon att fundera, någon annan att ta ställning.
Och så nu under hösten, beskedet att de serverhallar Facebook behöver placeras i Luleå. Närmare presentation av den etableringen behövs inte här.
Det är inte Facebook som del av en demokratiseringsprocess, dess betydelse för den lokala arbetsmarknaden eller möjliggörandet av sociala kontakter dessa ord nedtecknas. Dess janusansikte är mer förföriskt än så.
Vad sägs om ord som: marknadsföring, uteslutning, profit, mobbning, frisering och förljugenhet.
Facebook värnar inte mina sociala kontakter när jag får e-post som hövligt meddelar att jag har meddelanden som väntar på Facebook.
Detta händer bara när jag själv inte varit ute på sajten på någon vecka, och ursäkta - dum är jag inte. Det handlar om annonsintäkter, inget annat. Profit. Och det är här någonstans hela konceptet får en fadd smak. Behovet av social kontakt har alltid en prislapp. Det är lätt att glömma det.
Men det handlar också om ett annat janusansikte, det ansikte som visas utåt. Marknadsföring och då ofta av den egna personen. Den bild man vill att andra ska få av en själv för att det finns en personlig vinning.
Jag har mött människor som ursäktat sig för att de bara vill ha en vän på Facebook, men oändligt fler som lyft fram som en god egenskap att de har hundratals vänner på Facebook.
Och det är gott så tills vi alla ställer frågan: vad är en vän?
Och sedan följdfrågan: vad är en vän på Facebook?
Tillbaka till de unga män som satt vid köksbordet. IT-generationen.
De som spelat dataspel och varit del av den virtuella explosionen sedan förskoleåldern och därmed kanske kvalificerade sig till de tyngsta kritikerna.
Och vad är Facebook för dem? Definitivt inte ett socialt forum.
Snarare ett forum för marknadsföring. Det handlar om att den som fått mest "gillar"-klick är bäst. Men vad säger det om verkliga livet?
"Om en tjejkompis gjort slut med sin kille och sju personer gillar det. Hur kan jag veta att det är något jag ska gilla. Jag menar, hon kan ha blivit dumpad. Kanske är ledsen. Ska jag gilla det? Nej, du måste träffa personen i verkliga livet. Facebook är inte speciellt socialt. Det handlar om att få mest "gillar"-klick. Den personen är bäst. Den vinner".
Uteslutning och likriktning har fått ett nytt ansikte. Det handlar inte bara om vem som är "bäst och populärast" på skolgården. Nu ska även cyberspace erövras. Tack gode gud att jag är född på 1960-talet.