FESTIVALSOMMAREN ÄR NÄRA. Och vi på Nöjesredaktionen står i startgroparna för att skildra festligheterna. Kirunafestivalen ser ut ungefär som den brukar, ett antal nya artister förstås men den fortsätter behålla sin familjeprägel, med mer ?Folkfestkänsla? än pop, rock eller ungdomsfestival. Och de gör nog helt rätt. Trots att jag tror att många Luleå- och Piteå-ungdomar med musikintresse hellre åker till Skellefteåfestivalen samma helg och ser Iggy and the Stooges än Leningrad Cowboys.<BR><BR>PDOL fortsätter gå i bräschen och vill växa ett par centimeter för varje år. 2004 ser dock (hittills) ut att stanna på förra årets centimeter-notering. Gedigna artistbokningar rakt igenom, men utan det där lilla extra superfräscha som förra årets De la Soul innebar. Mobb Deep är inte De la Soul. Men det är en riktigt bra hiphop-bokning. Trots att de är andrahandsvalet nu när Gang Starr gick och splittrades, för jag vet att festivalledningen i Piteå haft en del svettpärlor i pannan hur de skulle lösa det tomrummet. Marit Bergman och Matti Alkberg BD är väl de andra akterna man längtar mest efter denna gången. <BR>Luleåkalaset är i Kiruna-kategorin. Alltså just under PDOL, men kanske i år strået vassare än första året. Familjefesten lär ju precis som förra året infinna sig med bokningar som Markoolio och E-Type. Men i sommar finns det också lite mer för oss 20+ med andra saker i skivsamlingen än schlager och Absolute Kidz. Christian Kjellvander, Kristofer Åström och Nicolai Dunger känns både träffsäkert och bredare än förra året. Moneybrother i all ära, men i sommar snurrar han på andra turnévarvet med samma låtmaterial och han spelade på Kåren i Luleå redan i vintras. Allt har dock inte varit festivaltankar i veckan. <BR><BR>Söndag 6/6 17.00. GÖTEBORG, CENTRALSTATIONEN. Nattåget mot Luleå/Boden rullar in på perrongen. Min nio dagar långa (korta) semester spelar på sina sista timmar. Redan måndag förmiddag ska jag infinna mig i Kurirens kontorskomplex i Luleå centrum igen, laddad med nya uppslag och ett glatt humör. Jag har dock sedan i morse bestämt mig för att ignorera följande orosmoln, på ännu en perfekt I-landsdag:<BR>* Min 28 kilo tunga packning<BR>* Det 25-gradiga sommarvädret på andra sidan mitt tågfönster<BR>* Att jag i dag saknar kalsonger (brist på rena)<BR>Allt börjar trots detta strålande, tack vare att Fru Fortuna verkar gilla mig och min kalsonglösa ändlykta just i dag. Jag fick liggplatsen högst upp i sexpersonerskupén, jag är mätt, jag hann med att köpa bägge kvällstidningarna på kiosken innan tåget gick och framför allt, jag är ensam i min kupé! Några långsamma timmar senare ligger jag dock inklämd mellan två gubbar och en yngre herre och konstaterar snabbt att det som såg så ljust ut, nu dramatiskt har förändrats: <BR>Han till vänster snarkar, Han under mig fiser i sömnen och den tredje luktar fotsvett. Inne i kupén är det uppskattningsvis 30 grader varmt. Luften står helt stilla och att somna sött för undertecknad verkar lika troligt som att Lars-Tommy spelar med Henke i målet och Hedman på topp mot Italien i EM. <BR>Vad gör jag i detta läge? Jo, det enda svenska-rätta. Ingenting. Jag ligger tyst under mitt SJ-lakan (Har ni inte råd att trycka egna, Connex?) och finner mig i alla dessa faktum som drabbat mig och min sista semesterdag. Hade jag varit italienare kanske jag hade skrikit halsen av mig tills alla gubbarna i hytten rättat in sig i ledet. Men nu är jag ju inte italienare. Utan en Gällivare-född Kalix-bo som bott största delen av sitt liv i Luleå. Då ligger man tyst och stilla och väntar tills man kommer hem och kan ringa nära och kära och klaga i stället.
