Jag kom hem med fem fullproppade kassar från den pensionerade litteraturlektorn här i hemstaden. Han skulle flytta och insåg att böckerna knappast hade marknadsvärde, men det hade jag, åtminstone på hans litterära marknad. Så jag fick alltsammans. Stora namn, döda namn och glömda, många glömda namn. Romanförfattare, litteraturvetare och kritiker, från fyrtiotal till sjuttiotal
Namn, namn, namn. Hur många kommer idag ihåg John Karlzén och hans postuma roman Råttan? Under de sista åren av sitt liv var han lärare i Lycksele, men var född i Mönsterås, nere i Småland. Kanske kan man räkna honom till de bortglömda Norrlandsförfattarna, under Lyckseleåren producerade han några bokverk och vi ska ju ständigt återupptäcka dessa de glömda. Jag läser i den av lätt modernism anfäktade Råttan och som fragmentstudie har den kanske, tja lite ironisk distans och språket har precision ... men egentligen mer konvention. Men det är en bok.
Hans citerade brev i förordet är roligare, mer drastiska. Och så professor Holmbergs beskrivning av Karlzéns utseende, det fångar intresset: "Han var kraftigt byggd, egendomligt mörkt skuggad i hyn, nästan blå, hade en portfölj i handen".
Och stora namn, som Viktor Svanberg, en verklig gigant bland litteraturkritiker som genast låter mig förstå: man ska inte samla dagskritik i bokform. Det gjordes ganska ofta förr, ända till på sextiotalet, texterna var ju längre på den tiden, så det var frestande att göra om dem till kapitel. Men det blir stora volymer luft, man känner dåtidens ömsesidiga samtycke, här skrivs för fördomar och preferenser. När publiken gått bort med sina kritiker rasar texterna samman, de läsande var som stöttor och stag.
Väldigt sällan blixtrar det över denna lärdomshimmel, desto oftare larmar den tomma lärdomens dunder. Det är ibland som om världen bestod av den skrivande adjunkten som aldrig kan få nog av sin egen förträfflighet. Och av sin flitigt repeterade bildning. Alla referenser, allt man läst, allt man kan, som om det vore en prestation att någonting fastnat i skallen när man gnuggat in det i 50 år! Mer uppseendeväckande vore att skallen tänkt en tanke.
Att läsa det som kallades högaktuell debatt och absolut passande litteratur för 50 år sedan är som att sortera lik. Döda namn, döda själar, döda böcker - men vilken ordning man har i bårhuset. Och hur man i eleganta formuleringar kallar ordningen för lärdom. Historisk inblick kan vara mycket nedslående. Det mesta kan gott glömmas, eller arkiveras, vilket ibland är samma sak. Fast arkivens glömska är sorterad.
Som levande bör man tala med de levande. Som historisk skribent och kritiker gör jag ofta motsatsen, talar jag med de döda. De är sällan värst livaktiga. Frid över dem, frid och glömska. Vi tror att eftersom klassiker går att läsa eller lyssna till efter många hundra år, så finns det ett Atlantis av synnerligt värde i det förflutna. Vi förstår inte att klassikern är en av hundra och att de nittionio övriga är välförtjänt glömda och begravda.
I mina kassar fanns väl drygt hundra volymer. Jag behöll tio, alldeles för många. Frid över de övriga där de nu väntar i antikvariatets hoppfulla glömska.