Gick och såg Jan Troells film Dom över död man. Fick ett ord på vägen: Förolämpning.
Ordet använde Torgny Segerstedt sig av efter att Hitler blivit vald till rikskansler. Han skrev det i en kolumn i Göteborgs Handels och Sjöfartstidning, där han var huvudredaktör från 1917 till 1945.
Hitler var en förolämpning, skrev Segerstedt, allt han stod för var ingenting annat än en förolämpning.
För någon vecka sedan nämnde jag Torgny Segerstedts namn inför ett gäng journaliststudenter. Ingen hade hört talas om honom.
Anledningen till att jag pratade om honom var att hans tidning var den första i Sverige med att redigera samman kulturmaterialet till en särskild sida 1918. Nu var det inte så att tidningen inte hade skrivit om kultur tidigare, men Segerstedt valde att bunta ihop materialet och förse det med egen vinjett. Han var visserligen mycket konservativ, men som den motsägelsefulla man han var, också väldigt framsynt.
Det kändes bra att säga till de där studenterna att det snart skulle komma en film som de borde se, eftersom Torgny Segerstedt är en så viktig del av vår historia, inte minst vår presshistoria.
Om filmen tänker jag inte orda mycket här. Den är vacker, berättad av en mästerlig fotograf och regissör, stillsam. Jag har ingen aning om den lyckas fånga en yngre publik, men fick jag önska skulle jag vilja att de hittade fram till Segerstedt. Inte till personen Torgny Segerstedt i första hand, utan till skribenten, stilisten. Han som skrev med värjan, med svärdet, alltid på fullt allvar. Han som inte drog sig för att störa friden i mumiekällaren, som aldrig var för lat för att söka sig fram till det exakt ordet för det rätta tillfället.
I dagarna talas det mycket om att vi ska kalla saker för dess rätta namn. Själv har jag suttit där och funderat en hel del när jag hört Björn Söder och de andra Sverigedemokraterna skylla ifrån sig efter skandalerna. Vilket ord passar bäst, vilket är det jag söker för att fånga hela känslan?
I Dagens Nyheter kallade en krönikör dem för "drägg", andra har kallat dem idioter, huliganer, fega töntar.
I en annan tid, i Segerstedts samtid, kallade en krönikör i Norrbottens-Kuriren Torgny Segerstedt för "ett offer för platsbristen på våra specialsjukhus". Men vem minns den skribenten i dag?
Segerstedt röst, däremot, klingar fortfarande starkt genom årtiondena. Man kan säga mycket om honom, så åsiktsstark och kompromisslös som han var, men ingen kan säga någonting om hans mod. Hur han trotsade allt, inte minst sin egen bekvämlighet och trygghet, för att i alla lägen alltid säga precis det han tyckte om nazisterna och den tid han själv levde i.
Det är som bekant en sak att iaktta liv och skeenden i backspegeln, något helt annat att tolka en samtid mitt i steget. Där finns inga andra rättesnören än den egna inre kompassen.
Att placera en man som Segerstedt på piedestal leder ingenstans och Troell har i sin film gjort honom till en sårbar och ganska svårtolkad människa.
Men en sak är säker. Hans ord lever. Förolämpning. Just när vi behöver det som bäst får vi det igen.