Vi traskar omkring i ett Luleå som liknar Gotham city. Längtar efter att sopa vindrutorna på morgnarna. Rulla små hårda bollar, bygga gubbar med morotsnäsor. När kommer snön? Vi surar, fryser och söker strategier för att få gråsmutsen att kännas mer okej.
Själv ägnar jag kvällar och nätter åt att sträckkolla tv-serier. För närvarande tillbringas åtskilliga timmar i en verkstad där huvuden rullar under mc-gangstrars blodiga nypor. Sons of anarchy - en extraordinär kombination av smattrande automatvapen och familjeliv. Ultravåldet når hela tiden nya spektakulära höjder och kvinnosynen stinker värre än vedergällningens växande likhögar. Sons of anarchy är machokultur i ordets mest extrema bemärkelse. Här är alla kvinnor någons ol’ lady - med ett avgörande undantag.
Den tuffaste supergangstern Gemma Teller (seriens många aggressiva och hedersstyrda män får ursäkta!) spelas av den alldeles enastående Katey Sagal, som för övrigt kilar stadigt med upphovsmannen Kurt Sutter. Vi minns henne som Peggy Bundy i Våra värsta år, gift med den hopplöse skoförsäljaren Al.
I Sons of anarchy har hon slagit påsarna ihop med en lika hopplös gubbe, Ron Perlmans mc-president Clarence "Clay" Morrow. Superkriminell och utan skrupler, aldrig sen att backstabba bröderna i mc-hierarkin. Ett jävligare par får man leta efter.
Men man måste bara älska Gemma Teller. Hon är den organiserade brottslighetens konung. Känner mig nödgad att använda epitetet konung eftersom ord som kvinna, flicka, tjej eller drottning helt saknar värde i den gängmiljö som vore urbota endimensionell utan Sagals rollfigur.
Hon står för giftet som skapar serieabstinens. Ni vet, känslan av att tillvaron rämnar om man inte får sig ännu en episod till livs. Måste se ett avsnitt till. Nu.
Samtidigt är jag smärtsamt medveten om att allt tar slut. När sista avsnittet av en älskad serie avverkats kommer känslan av tomhet.
Senaste serien jag sörjde var nog How I met your mother, och då gick det överstyr. I seriebaksmällans töcken krävde jag av mina vänner att vi skulle vara ett sådant där awesome gäng som sitter på kvartershaket och dricker whisky, imponerar med oneliners och älskar varandra på präktigt retsamt Vänner-vis.
Vad som händer efter sista episoden av Sons of anarchy vågar jag av förklarliga skäl inte tänka på. Det är onekligen mer okej att leka Ted Mosby eller Lily Aldrin än att smuggla vapen och utkräva blodshämnd till höger och vänster.
Jag sätter mitt hopp till att snön eliminerar gråvädret innan jag når seriens ände. Så att jag kan bygga den där gubben med morotsnäsa. Eller kanske ett mc-garage i höstskitig nysnö.