Den smärre litteraturen vore nog bra om den vore människor. Sådär angenämt lättsam, som ett möte med en glad granne över postlådan, eller några ströord på parkeringen. Små, små händelser, förströelser och försoningar som passerar tidsrymden. Vem skulle vilja möta Strindberg utanför Ica och få hela dramat i skallen?
Med litteraturen är det tvärtom, och vi vill ha det så. Vi vill bli hemsökta av de verkligt jobbiga. De lättsamma, som sprelande diktsamlingar, hackiga historiebiografier eller utspädda romaner, de spelar inga roller. Finns inte den ena dåliga diktsamlingen, finns ju den andra. Om Knausgård, herrn alltså, vore granne på riktigt skulle han aldrig gå, aldrig sluta surra om vad han upplevt, vad han gjort sen sist, vem som gjort honom rätt och orätt. Skräckgrannen.
Etiken har ingen plats i kritiken, det dåligas skala är lång, men obarmhärtig. Det är egentligen ingenting märkvärdigt, den spruckna koppen kasseras av krukmakaren. Oavsett om den hade hög syftning en gång. Den saknar rättigheter i sin uselhet.
Denna råa säregenhet i konst och litteratur garanterar dess farlighet. Den vi inte vill klara oss förutan. Särskilt många kritiker hänger sig inte åt den möjligheten, de ägnar sig åt ett trivselyrke och litterär konsumentupplysning. Jag misstänker att de varken förstår etiken eller kritiken.
Märkligt nog finns också den motsatta sanningen om man kör tillräckligt långt ut mot kanten. Och det finns en annan Knausgård, Linda Boström K, frun alltså. Jag läste nyss hennes lysande, och helt korta bok Helioskatastrofen som visade på möjligheten av att etik och kritik visst kan smälta samman. Hennes lyriska klarsyn i beskrivningen av sinnessjukdom och uppväxt. Om herr Knausgård är den litterära tsunamin är hon ordnad som en japansk trädgård. Helioskatastrofen, kom ihåg det.
I tre fjärdedelar otrivdes jag i läsningen. Såg ännu en av dessa mindre meningsfyllda småromaner om själsligt ungdomslidande, utsatthet, ensamhet. Solitude noir, en evig repris sedan den unge Werthers tid. Hon skruvade och skruvade, vred och vände, men sedan kom den. Räddningen, den förlösande scenen och romanens själva skapelseunder. När huvudpersonen, i något som liknade ett frälsningsögonblick, faktiskt såg ljuset i sin psykiska sjukdom.
Inte mycket bredare än en strimma i en för övrigt mörk romanmassa. Men laddad med betydelse som gjorde smärtans hela historia meningsfull, upplyst liksom från baksidan av detta mörker med förtätat ljus. Och där gick etiken samman med estetiken och kritiken.
Mot etiken i ett vittnesmål om ett lidande liv kan kritikern ingenting säga, den ligger utanför uppgiften. En urusel dikt kan ha det ädlaste syfte, den mest äkta upplevelse som grund. Och svineriet eller dårskapen kan utgöra lysande litteratur. Jag avskyr den ideologiska fonden till Hamsuns Markens gröda, men den är världslitteratur.
Men om det väldiga i människan i korta stunder smälter samman med det stora i litteraturen, då känner sig även kritikern berörd, och dessutom smått tillrättavisad.