Rösten följer mig ut på gatan, orden, smärtan, skönheten i musiken. Möjligen var han faktiskt bättre än Dylan.
Om en månad kan filmen få en Oscar - svenske Malik Bendjellouls fantastiska dokumentär om jakten på den försvunne Sixto Rodriguez (Searching for Sugarman.)
Ni har väl hört storyn:
Han spåddes en Dylan-liknande karriär, men floppade totalt i USA och försvann i glömska. En av de få sålda skivorna letade sig till Kapstaden, där han växte till en legend, större än Rolling Stones och Elvis - utan att han hade en aning. Och de miljontals fansen i Sydafrika trodde att han var död.
Vad ingen kan förklara är varför Rodriguez floppade så i USA.
Jo, kanske en tanke: att det var det mexikanska namnet. Rodriguez. Inte gångbart just då.
Eller var det bara otur? Slumpen?
Bland allt som hörs, finns det alltid något som inte lyckas nå fram.
Den bästa bok jag läste förra året var Ensam i Berlin av en tysk författare, Hans Fallada, som varit död sedan 1947. Sextio år efter att boken kom ut översattes den till engelska och blev en förbluffande bestseller. Den handlar om några tyskars tafatta motstånd och vardagen i ett vanligt hus i Berlin under nazismen, över 600 sidor av myllrande liv.
Hur är det möjligt, att något som är så bra kan försvinna, glömmas bort?
En annan av mina favoritböcker utspelar sig också i Berlin. Lost Europeans heter den i original, på svenska Ett rum i Berlin. Jag fick mitt exemplar av författaren Emanuel Litvinoff i London på 1980-talet. Historien är hisnande, jag har inte läst den någon annanstans. Den handlar om de judar som återvände för att leva i Berlin efter kriget, i en stad där var fjärde, femte människa de möter är någon som nyss ville döda dem. En av karaktärerna skrev kabaréer före kriget och skulle kunna vara en överlevande från Farväl till Berlin, Christopher Isherwoods skildring av förkrigstidens Berlin som blev filmen Cabaret.
Jag slås av hur den ena boken blev ikonisk, och den andra glömd. Varför? Ett efternamn kanske, att Isherwood var lättare att ta till sig än Litvinoff, som Dylan i förhållande till Rodriguez? Eller för att vi hellre ville läsa hur det var före Förintelsen, än efteråt? Slump, otur?
Kanske hade det varit annorlunda om filmen hade blivit gjord.
Filmrättigheterna till Lost Europeans var sålda. Dirk Bogarde skulle spela huvudrollen och manuset skrivas av en Wolf Mankowitz. Jag söker på hans namn, vad gjorde han i stället?
Aha!
Han sammanförde sin vän, producenten Broccoli, med en annan producent, Salzman - de som kom att göra Bond-filmerna tillsammans! Själv skrev Mankowitz manus till den första, Agent 007 - med rätt att döda (men krävde sedan att få sitt namn struket ur eftertexterna, rädd att dess uselhet skulle förstöra hans rykte. Han lär ha ångrat sig efteråt.)
Och jag fortsätter undra: var finns det ohörda i dag? Det olästa, det som för hastigt försvinner? Som väljs bort för att historien inte passar in just nu, eller aldrig upptäcks. Av slump, otur eller helt enkelt bara för att ett namn klingar fel.