Stockholm, alltså. Efter att jag haft min vardag här ett par år nu försöker jag fortfarande bli klok på människorna. Ett gäng inflyttade lantisar och småstadsbor, precis som jag. Ändå har man så lite gemensamt med nittionio procent av dem. Det är tur att den futtiga procent som blir kvar ändå är rätt många. Håkan Hellström satte fingret på det i en intervju för norska NRK. "Stockholmare tror att de lever i någon slags världsmetropol, att de är något. Elitismen och den inbillade överlägsenheten där, det är det jävligaste." Jag tänker ofta på hur vackert det är här, i min nya hemstad. Det är inte så dumt att ha Luleå som mitt andra hem, tänker jag. Jag tänker på mitt kontor på Söder där jag skriver och på musikstudion vid Skanstull som jag delar med några andra utflyttade Luleåmänniskor. Det här ville jag ju. Så det är inte det. Men hur kommer det sig att den där lika delar bajsnödiga som livrädda inställningen till kultur och samtid gnuggar av sig på så många unga som kommer hit? Varför är det en så stor del av Stockholm och Stockholmarna? Runt millennieskiftet var det Petter och Sleepy (och alla andra hiphopare som någon gång hade synts i en musikvideo på Z-tv) som tyckte de ägde stan, och alla i den. Jag minns hur Sleepy en gång dansade i soffan på Sturecompagniet och trampade fast min nya baseballjacka i tyget. Jag bad honom att kliva av jackan: "Men dansa gärna vidare" sa jag. Han tittade inte ens på mig när han svarade, lyfte inte på foten ens. Då var gänget runt Petter stans tuffaste, alla de bästa klubbarna spelade hiphop från New York och en ny baseballjacka av märket Phat Farm var det som gällde. Så vad hade jag att komma med? Min såndär jacka var ju dessutom fasttrampad i tyget av en kille som säkert vägde 100 kilo. Idag är allt egentligen likadant, bara att jag aldrig skulle acceptera att någon har den attityden längre. Längs Götgatan trängs Rebecka och Fiona-kloner med secondhandkläder från Judith och Bertil - alla i sin egen bubbla och övertygade om att just de hittat livets nyckel. Att de har något unikt att tillföra luften vi alla andas. Få av dem har ännu reflekterat över att de egentligen bara följer den som råkar hålla i taktpinnen för tillfället, som en skock blinda får. På Kåken är inredningen gammelbrittisk, en trummis från The Concretes spelar skivor, och frågar man vad någon gör så är alla AD:s, konstnär, frisör eller modeassistent. Frågar man däremot vad någon jobbar med är det studielån, kanske kassan på ICA. Jag tänker att det lustiga med den här "storstadsattityden" är att när jag bodde kort i New York på nittiotalet så var attityden i stort sett den motsatta. Samma sak i London. "Var kommer du ifrån?" "Vad gör du här?" Man fick knappt vara i fred ute för att man såg lite annorlunda ut, betedde sig lite udda, och säkert för att man hade en konstig dialekt. Håkan, igen, denna gång i City: "I Stockholm ska allt etiketteras. Sen gjorde jag ett julbord på Nalen och det fick man inte heller göra. I stället pratades det om att Hellström raskar över isen. Stockholmsmedierna hade filat på giljotinen i över ett år, och fulla företagare stod framför mig varje kväll och skrek ’håll käften’". Utan lantisar är ni inget Stockholm. Ni bör nog inte glömma det.
