Jag är inne i en period då jag spelar mycket tv-spel. Med typ fyra års intervaller kommer det ett spel jag fastnar för. Sedan spelar jag det tills jag tröttnar. I perioder, som nu, återupptäcker jag alla spel jag någonsin har gillat, samtidigt, parallellt med att jag introducerats för ett nytt spel, och nöter dem tills lusten helt är utplånad. Det rör sig om Mike Tyson’s Punch Out till 8 bitars Nintendo, GoldenEye och Mario Kart till Nintendo 64, X Games Pro Boarder och FreeTetris till PC, Skate och Skate 2 till Xbox 360. Jag spelar antingen själv eller mot min kompis John. Han är min överman. Han är bättre än mig på allt utom Tetris och Punch Out (som ingen annan utom jag tycks intressera sig för längre) och är en erkänt bra gamer i hela Luleå. Förra veckan gick hans Xbox sönder. Vi gick runt på stan med ledsna miner och pratade om att den var trasig och vad vi skulle ta oss till. Då hörde vi en man, en bit in på en bakgata, iklädd trenchcoat och hat, säga "Psst...". Misstänksamma men nyfikna gav vi den mystiske vålnaden vårt intresse. Han sa att han hade råkat höra vårat samtal om den trasiga konsolen och kunde som av en händelse "fixa" den för ynka 400 pix. Rädda men desperata gav vi honom vårt förtroende och telefonnummer. Efter tre-fyra dagar ringde han upp John, från dolt nummer, och gav oss en adress för avhämtning. Vi åkte, enligt instruktioner, till ett dunkelt kvarter i utkanten av stan. Där mötes vi, än en gång, av denna mystiska man. Han sa att problemet var löst. Att han hade fixat den. Vi kunde slutligen andas ut. Lite omyndigt småskrattade vi och sa att vi inte riktigt var säkra på om vi skulle få tillbaka den, och att vi var glada över att vi inte blivit lurade. Då spände han ögonen i oss och sa "jag håller alltid vad jag lovar". Sedan var han borta med vinden. Nu kan vi äntligen spela Skate och Skate 2 igen. En annan grej jag uppskattar just nu är övertydligt romantiska filmer. Typ Tidsresenärens hustru, Dagboken, The Eternal Sunshine Of A Spotless Mind och Ink. Dom går rakt in. Alltså rakt jävla in i hjärtat. Där smetar dom av sig ett romantiskt klet, som jag sedan får leva med i flera dagar, innan det helt rinner av och jag blir mig själv igen. Tråkig och ofärgad vardags-mig-själv. Jag blir hög på filmisk romantik och episkt inspirerad. Tyvärr har jag inte riktigt kunnat ta vara på det just nu, efter som att mina dagar går åt till ytterligare två andra grejer som jag har börjat intressera mig för. Nämligen skridskor (som jag aldrig förr har stått på, men köpte i förra veckan) och snowboard. Skridskor åker jag varje morgon, från hamn till hamn. Men det är svårt och jag är kass. Fast det fungerar som terapi. Det känns som att jag åter går i femman och är sämst i klassen. Blir vald sist till laget och så vidare. En konfrontation. Snowboard ser jag på tv. Jag åkte förr, så intresset har alltid funnits där. Jag kan bara säga att jag är extremt starstruck av Shaun Whites sista halfpipeåk i OS-finalen. Stor konst.
