Jag försöker minnas förra Oscarsgalan men har svårt att sortera. Var det 2010 Ben Stiller klädde ut sig till Joaquin Phoenix? Eller var det till en Na’Vi? Vem vann? Den första afroamerikanske regissören genom tiderna? Nej, nej just det. Han vann inte. Det var den första kvinnliga regissören, hon som gjorde The Hurt Locker. Good for her. Okej, om jag gräver lite djupare flyter fragment upp från tidigare galor. Hugh Jackmans dansnummer, Chris Rocks elaka öppningsmonolog, Halle Berrys tacktal.
Den 83:e oscarsgalan sänds den 27 februari och är alltid en märklig händelse. Jag ser den som en tillfälligt upprättad nöjespark för alla inblandade. Byggd till 50 procent på myten av sig själv, 30 procent på förväntningen om att en skruv ska lossna i någon av de väloljade åkturerna och 19 procent på mina egna naiva drömmar om någon slags progressiv förändring för filmkulturen.
En Oscar är som bekant en viktig symbol för tidens anda. Om man ska använda ungefär samma teori om att kvinnors kjollängd rasar nedåt under hårda tider är de där sista procenten rätt kompromissade i år. Ergo: bara vita män nominerade till bästa regissör. Alla utom en av alla skådespelare nominerade är inte etniskt vit. James Franco och Anne Hathaway hostar galan. Två rätt vita skådisar. Men hey, vem håller räkningen? Det viktigaste är ju filmernas budskap.
The King’s speech är nominerad till flest oscars. En film om en brittisk kung som ska lära sig sluta stamma. Lärdomen i denna film är att monarki är mysigt och att ingen gillar en klenis med talfel. Sympatiskt! Även Inception är nominerad till bästa film, och som jag älskar den, men lite värdighet snälla? Leonardo DiCaprio jobbar som tjuv inuti en dröm inuti en dröm inuti någon annans hjärna. Drömmarna är argsinta och det undermedvetna har egen militärstyrka. Vad vill detta säga om vår samtid? Är det en referens till privatiseringen av Amerikas armé och tjänster som Black Water? Ooh, samhällskritiskt.
Men visst, The Social Network är en fin snackfest och The Fighter är ett riktigt konstverk om både boxning och fattigdom. Till skillnad från Winters Bone, där en omänskligt stark liten flicka slåss för livet mot amfetamin-skallar. Missbrukare lika exotiserade och främmande skildrade som den finska alkisfarsan i Svinalängorna.
Sen har vi en film som handlar om leksaker som gör saker tillsammans. (...)
Det är ändå fint att grekiska Dogtooth är nominerad till bästa utländska film. Förra årets riktiga mästerverk om konstruktionen av ett totalitärt samhälle förlagt till en Fritzl-liknande familjs mikrokosmos. Patriarken i familjen har tutat i ungarna att världen utanför huset är dödlig och att det farligaste som finns är katter. Han gör om språket så att barnen tror att orden på porrfilmslådan betyder "fin blomma" (ungefär som "prostituerad" i Sverige snart betyder "driven entreprenör").
Den sista procenten av Oscarsgalan då? Well, en smula bitterhet finns nog bakom alla dyra håruppsättningar. Och den ska inte underskattas.