Krönika: En riktig krigsfilm utan tragedi
Iförrgår när jag cyklade till jobbet lyssnade jag på Kjell Höglunds Man vänjer sig, och kände mig trött. Men när jag cyklade hem från jobbet lyssnade jag istället på soundtracket till Win Wenders film Paris, Texas, och det var som om allting lättade. Man blir helt avskuren från världen och med ens får Ry Cooders tidlösa plock- och slidegitarr en att acceptera tillvaron i takt med att känslan från filmen kommer över en igen.
Filmen handlar om Travis Henderson (spelad av Harry Dean Stanton) som efter en minnesförlust vaknar upp i Texas öken. Så småningom hamnar han sitt gamla liv på spåren och det utvecklas till en kärlekshistoria man aldrig glömmer.
Big thumbs up, och all heder till Betty Björklund, som tvingade mig att se den.
Det som gör filmen så bra är en företeelse - eller vad man nu ska kalla det - som får mig att fullständigt krevera av förtjusning. Den har nämligen ett egenartat historieberättande; det är som att filmen inte drivs framåt av någon förutbestämd story utan att saker och ting bara händer. Och att det, tvärtemot vad som är brukligt, snarare är vad som händer som styr handlingen. Det är ett omkastat maktförhållande.
Denna form av berättande skapar en konstant rörelse framåt, och istället för att filmen hela tiden måste vända sig om för att plocka upp alla trådar den lagt ut eller tappat på vägen så går historien hela tiden vidare till någonting nytt.
Paris, Texas är inte ensam av sitt slag, det finns många fler liknande filmer. Som exempel kan jag nämna zombiefilmen och remaken av Dawn of the dead, det kanadensiska apokalypsdramat Last night, Straw Dogs med Dustin Hoffman i huvudrollen, den klassiskt klaustrofobiska Das Boot och den ryska andra världskriget-skildringen Gå och se! (big thumbs up, och all heder till Christer Sjölund, som tvingade mig att se den filmen). De är alla filmer som jag inte kan sluta tjata om, och som jag till och med redan skrivit om i andra artiklar. Jag kan helt enkelt inte kan släppa dem.
Det är filmer så engagerande och berörande att de aldrig tar slut. Alla är de allra bäst och har man en gång sett dem är det som att de biter sig fast vid någonting inuti, där de växer och får eget liv.
Gemensamt har de en sån där dramaturgi som står i motsats till den klassiska. Till exempel så har de inte någon aha-upplevelse till upplösning, filmerna handlar mer om hur någonting är än om hur någonting ligger till.
Jag kan förklara det närmre. Ta en film som Rädda meniga Ryan, som är en grym krigsskildring. Den är väldigt fastnaglande och stark, och man får till och med gråta en skvätt i slutet. Men i och med att Spielberg förvandlar kriget till en sådan teatral tragedi så omyndigförklarar han samtidigt sin egen film. Den faller på sin egen orimlighet, på det orealistiska och filmiska i den gripande storyn (även om just sådant charmar en Oscar-jury). När filmen är slut och tårarna är torkade så har man snart redan bearbetat den och kan gå vidare.
Jämför man med nämnda krigsfilm Gå och se! så finns där stora skillnader.
Gå och se! handlar om hur den fattige vitryske pojken Florian möter kriget när han tar värvning hos partisanerna. Det är samma krig som Tom Hanks möter i Rädda menige Ryan men Florian tvingas att möta det på den personliga nivå som man möter krig i verkligheten - det vill säga utan att det känns som att någon har suttit och på förhand skrivit ihop ett gripande manus som styr händelseförloppet. Filmen är i stället oerhört realistisk på alla plan och det blir aldrig någon tragedi som Rädda menige Ryan, vilket leder till att man tvingas ta sig an den på ett helt annat vis.
När Gå och se! vrider ihop magen till en stor jävla blåknut av ångest känns det som en påminnelse om att allt som är mänskligt är allmänt. Och på grund av filmens dramaturgi får man inte förlösa det man just bevittnat med en skvätt tårar. Det kommer ingen upplösning, det kommer bara ett slut, och det gör att filmen bränns fast i bröstet, där den sedan sitter fast som ett påtagligt minne under mycket lång tid. Det är en film så knäckande bra att du aldrig slutar tänka på den. Det är en mäktig känsla.
Likadant är det med andra filmer som är av samma karaktär och har de här sakerna gemensamt. Visst är det skilda saker som filmerna bränner fast i hjärtat på en - i Paris, Texas och Last Night handlar det till exempel om kärlek istället för krig - men de använder sig alla av samma teknik och resultatet blir nästintill identiskt.
Man vill bara gråta, men det går inte, så man bara ryser.
Så jobbar vi med nyheter