Jag kan inte riktigt släppa den gångna helgens Pridefestival. Först och främst går jag och tänker på alla grymma spelningar jag fick se: Frida Selander, Utbrott, Könsförrädare och Olle Nyman, exempelvis. Mest är det dock något annat. En obekant känsla för mig. Stolthet.
Att vara stolt över något, jag tycker det är konstigt. Mallig kan jag gå med på, men stolt, det känns amerikanskt och, ja, konstigt. Tillgjort helt enkelt.
Jag har till exempel aldrig varit stolt över Luleå. Tvärtom nästan, har jag känt en slags anti-stolthet över den här staden. Det finns verkligen ingenting att yvas över här. Makthavarna är fyrkantiga, det tog 50 år att få ett Kulturens hus, det snöar nästan jämt och om det inte snöar så är det iskallt ändå. Liksom. Det faktum att 70.000 människor ändå väljer att bo här är något jag typ skryter med när jag försöker förklara för andra varför jag ändå blivit och blir kvar. För i Luleå måste man göra allt själv och väldigt få imponeras av det man försöker åstadkomma. Så står man ut här, som kulturutövare eller kulturkonsument måste man vara stark. Av ett annat virke än annorstädes. Det kan jag malla mig lite över, men inte är jag stolt, nänä.
Jag var redaktör för en poesiantologi med nio norrbottniska poeter för några år sedan. En sak som slog mig i arbetet med den var att alla medverkande poeter verkligen definierade sig som poeter. Det är så man måste göra i Norrbotten, eller i alla fall i Luleå. För att göra något måste man göra det ordentligt. Det beror på att man kommer att möta så mycket oförståelse och motvilja på vägen att man tvingas stålsätta sig. Liksom stå rakryggad i motvinden, hjälpt av ingen, baktalad av de flesta. Det är starkt, men inte är det något att vara särskilt stolt över.
Men nu är jag verkligen uppriktigt stolt över Luleå, och det har såklart med Pridefestivalen att göra. Jag var inte ensam om att hysa farhågor innan festivalen drog igång: rädd att homofobernas våld och bråk skulle ställa till det. Konkurrentens nöjesredaktör skrev lite om det i helgen, om hur griniga idioter till människor ironiserade i kommentarfälten på diverse hemsidor om att man exempelvis borde anordna en gala för alla "stolta heterosexuella människor som fortplantar människosläktet och faktiskt är normbildande i samhället! Leve oss!" Vilka jubelåsnor det finns. Konkurrentens nöjesredaktör föreslog vederbörande att gå ut vilken vanlig fredag som helst och fira med i princip vem som helst, om det nu är så viktigt för dennes/dennas tillknycklade självbild. Jag instämmer till fullo.
Men jag hade inte behövt oroa mig. Den gångna helgen var bland de finaste jag varit med om, och att Luleåborna, hela 1.000 stycken av oss enligt uppgift, gick i Prideparaden på lördag eftermiddag, alltså, jag blir helt tårögd av det. Malltårar. Och Stadsparken, där jag hängde mest hela helgen, det var så fint. Det var HBTQ-aktivister, barnfamiljer, A-lagare, fotbollsfans, töntar och nördar med flera, med flera som bara umgicks helt kravlöst med varandra. Eller umgicks, men ingen hade några invändningar eller klagomål på andras sätt att vara och leva sina liv. Alla fick vara som de ville. I Luleå! Det var som en dröm.
Ja, jag vill bara låta er veta det, alla ni som arbetade med Pride, och alla som var där. Tack så mycket.