Karin Mamma Andersson har kommit hem till sitt gamla Luleå med sin konst och plötsligt talas det hemkomster.
Om man som jag kommer från ett litet nedmonterat samhälle i Hälsinglands inland kan hemkomsten liknas vid en Slas-roman om ett fornminne på dekis, en känsla jag förmodligen delar med många inlandsbor i Sveriges avlånga land, inte minst de från de nordligaste delarna.
Hur annorlunda borde det inte vara att få återvända till en ort som växer, tänker jag och fnyser lite föraktfullt. Men jag har naturligtvis fel. En hemkomst är alltid en hemkomst med allt vad det innebär av komplicerade känslor och definitivt ingenting för veklingar.
Just nu är det alltså konstnären Karin Mamma Andersson som kommer hem med ett urval bilder, ett slags blandband, lite best of. Den som gnölar om att där saknas nyproducerat och antyder att konstnären bjuder hemmapubliken med armbågen, har inte förstått mycket av konstbranschens tuffa villkor för den som nått Karin Mamma Anderssons höjder. Man skulle kunna tro att en som hon får jobba på i lugn och ro, men tvärtom - därtill är trycket på hennes bilder alltför stort.
Själva konsten är en sak, marknaden en annan men förhållandet dessa storheter emellan är minst sagt intrikat. Och, det bör påpekas, prislappen på ett konstverk påverkar oss alltid i någon mening.
1995 ställde Karin Mamma Andersson ut i grupputställningen Återkomst på Konstens hus i Luleå.
Själv ingick jag i en konstgrupp som av Norrbottens-Kurirens dåvarande chefredaktör Peo Wärring fått fria händer och en summa pengar att bygga upp en konstsamling efter att det gamla tidningshuset på Stationsgatan renoverats. Eftersom samlingen skulle bestå av konst skapad av konstnärer verksamma i Norrbotten eller med anknytning hit var Karin Mamma Andersson ett självklart val. En oljemålning köptes därför in, hängdes upp på en vägg och blev genast föremål för diskussioner - ett öde som drabbar nästan all intressant konst.
Själv gick jag så småningom på tjänstledighet och när jag två år senare återvände till tidningsredaktionen upptäckte jag genast att Karin Mamma Anderssons oljemålning var borta och ersatt av ett annat verk i en, låt oss säga, betydligt ljusare färgskala.
Under de här åren hade Karin Mamma stigit som en supernova på den internationella konsthimlen med allt vad det också innebär i ökat marknadsvärde räknat i pengar. För att uttrycka det milt: Jag anade oråd.
Operation hitta konstverket inleddes, kanske hade någon hängt in det på sitt rum, sånt hade hänt tidigare. Men icke, bilden var som bortblåst ända tills en av kollegorna från den administrativa avdelningen stod i mitt rum och uppmanade mig att följa med.
Allra längst ner i källaren i tidningshuset som Nils Petter Isakson lät bygga efter stadsbranden 1888 hade någon börjat bygga upp en imponerande skräphög bestående av trasiga möbler och allehanda bråte.
Mitt i högen reste sig Karin Mamma Anderssons oljemålning, stående på ett hörn, uppenbarligen dit- slängd och redo för återvinningens container.
Resten är, som ni förstår, historia. I bästa fall gick någon miste om ett riktigt containerfynd. I värsta? Det törs vi inte tänka på.