En viktig del av populärkulturknarkandet är listandet av allt mellan himmel och jord. Bästa gitarrsolot, bästa birollen, bästa debutalbumet, bästa solodebuten bästa dödsfall i Six Feet Under. Bästa listan, till och med. Ju nördigare desto bättre. En högtid är på väg: listorna över 00-talet. Bästa skivorna, filmerna, teveserierna, låtarna, etcetera. Vi verkliga nördar listar förstås detaljerna. I stället för trender: skor, eller ännu hellre doktor House snyggaste sneakers. I stället för det fenomenologiska internet i stort, listar man bästa inläggen på enskilda bloggar. Eller de bästa bloggverktygen. På sätt och vis har listandet ersatt blandbanden, ni vet det uråldriga sättet att visa någon hur mycket man gillar dem genom att spela av låtar på kassettband till dem. Man bränner visserligen skivor och mailar spellistor nuförtiden, men det är lite för enkelt. Det kräver inte samma ansträngning, samma uppbåd av intellektuell och emotionell kapacitet som blandbanden utgjorde. För när man närmade sig slutet på en sida av kassetten kunde man aldrig exakt veta hur mycket tid det var kvar. Man hade kassettdäckets varvmätare och det gick att genom detta få ett hum om hur lång låt man kunde klämma in, men det tog ett tag, man var tvungen att testa några gånger, spela in, spela över, spela in spela över. För det skulle ju vara perfekt. Eftersom man ansåg att mottagaren förtjänade det. Hade man inte tyckt det hade man inte förärat denne/denna något så märkvärdigt som ett blandband. Jag vet inte hur många gånger jag klämt in American Sailors med Triffids eller Indian Summer med Doors i slutet av ett C-90. Korta låtar som sade så mycket om vem jag var och hur jag ville uppfattas av den jag tyckte om. Listorna är förstås en klen ersättning. För en lista har väldigt sällan en personlig mottagare. De är bara ett sätt för oss nördar att presentera oss för världen, en värld som sorgligt nog förändrats minst lika mycket som tekniken gått framåt. Även om dessa förändringar inte nödvändigtvis är korrelerade på annat sätt än att vi nördar inte längre har någon plats i denna värld där teknik och särintressen är helt självklart tillgängliga och tillåtna för gemene man. Blandbanden var ett sätt att visa mottagaren att man kanske var dålig på sociala och yrkesmässiga relationer, men att man ändå hade kvaliteter. Som exempelvis tålamod och världens bästa musiksmak. En lista är bara en redovisning av sitt eget förträffliga omdöme, inte som blandbandet en fysisk manifestation av detta. Det är därför man väljer att lista de smalaste och konstigaste grejerna. För hela min självkänsla som nörd sitter i förmågan att handskas med detaljerna, det lilla i den stora världen, och att man såtillvida vill vinna någon slags respekt. För man får ju inte det annars. Bara spott och spe. Eller, det är det man är rädd för i alla fall. Och rädslan, ängsligheten, blir aldrig modern även om varenda mobbare nuförtiden kan programmera datorer som värsta raketingenjören i fordom. Och nu är det alltså snart dags: första decennieskiftet detta millennium. Vi vässar våra pennor. Redo att lista allt in i minsta detalj. Är du med oss eller mot?
