I år firar jag 20 år som författare. Eller firar och firar. Jag har inte precis någon jubileumsturné framför mig, tidningar och teve har inte hört av sig, någon Allsång på Skansen blir det nog inte i år heller. Det är ganska tyst överhuvudtaget just nu, särskilt efterfrågad är jag inte.
På Tolvmansgården utanför Rimbo ska jag prata i början av mars. Och 15 minuter i Umeå senare den månaden. Ett par kurser ska jag hålla också, i Vitsaniemi i Tornedalen i maj och i Wik vid Mälaren i augusti.
Fler bokningar har jag för närvarande inte. Om det är något som 20 år och 15 böcker har lärt mig, så är det att det går lite upp och ner i det här yrket. Vilka böcker som sätter snurr på tillvaron vet man aldrig i förväg.
I alla fall. I mars 1993 kom min första bok ut, en tunn diktsamling med vita pärmar och den något behärskade titeln Slutet sällskap. Det var förstås ett stort ögonblick när jag höll i det första exemplaret, men ett ännu större ögonblick var det när jag ett år tidigare fick antagningsbrevet från Norstedts förlag.
Brevet började: Kära Katarina. Jag hade aldrig tidigare fått ett brev som började så, och jag läste det om och om igen. Kära Katarina, vi har nu läst dina dikter och beslutat oss för att ge ut dem. I flera dagar gick jag omkring med skyhög puls och på nätterna kunde jag inte sova.
Jag bodde i Luleå då, och Göran Tunström skulle besöka Norrbottensteatern och deras utomhusscen. Det var februari och mycket kallt, minus 20. Tunström fick låna en vargskinnspäls ur teaterns kostymförråd och publiken erbjöds sittunderlag under baken och filtar ovanpå täckbyxorna och dunjackorna.
Stjärnhimlen sprakade ovanför oss, den snötäckta isen på Norra hamn höll emot det tunga kvällsmörkret och nere på scenen stod författaren och läste den ljuvliga novellen Liten salongsmusik 1943 ur samlingen Det sanna livet. Minusgraderna skärpte allas vår uppmärksamhet.
Det var köld och hetta i samma stund. Det var kallt om baken och varmt i hjärtat. Det var min puls som dundrade innanför klädlagren. Och jag tänkte: "Du och jag, Göran. Du och jag. Vi är författare vi."
En smula hybris kan man gott unna sig emellanåt, det är något annat som de här 20 åren har lärt mig. Men den där februarikvällen 1992, var det inte bara frågan om självförhärligande, utan nog mest om identitet, en ack så viktig faktor i livet. Brevet från Norstedts var inte bara ett besked om att de antagit min bok, utan också om att hela mitt jag nu kunde ta plats i livet.
Jag har framträtt både som författare och dramatiker på Norrbottensteatern, men på utomhusscenen har jag aldrig stått. Jag passerade den häromdagen. Minus 20 också nu, och inom mig hörde jag applåderna efter Göran Tunströms läsning. De vintrigt dämpade vantapplåderna.
De tog nästan aldrig slut.