Att idag uppvisa inkompetens inom gastronomi kan inte definieras som annat än ett djupt misskrediterande attribut och psykologisk brännmärkning. Lägg därtill ett ointresse för nobla högdjursyrken som sommelier och barrista, och du kvalificerar dig för en evighet i marginalen. Denna ny-mobbing får mig att minnas sociala stigman som skabb, löss och dålig andedräkt med värme.
Jag tror att vi först nu kan läsa av de socialpsykologiska effekter mat-, dryck- och njutningsprogrammen har haft för oss. Denna växande trend har agerat språngbräda för osunt konstruerade klassresor, carpe diem-nonsens och en bön om att få vaporisera till något ädlare. Att till fullo njuta, eller att i alla fall uppge att man till fullo njuter av livets goda, är idag hårdvaluta för acceptans och tillhörighet.
En frapperande oro för utanförskap sprider sig främst i arbetarklassens led och detta tar sig i flera plågsamma uttryck.
Ni har bland annat sett det på Facebook. The fucking matbild. Jamenvisst, vinnarbilden. Det ska tydligen föreställa en skaldjursfärserad röding med dragonskumsgarnerad limeboll och pommes duchesse men ser ut som en obduktionsrapport. Opassande och ett hån mot djuret på bilden.
Det finns knappt en rörmontör idag som inte aspirerar på barrista eller sommelier-titeln. Det görs lingvistiska piruetter över kaffe med ”citrus, floral och nötter” och det grälas busigt i fikarummet på Willys om vitmögelost verkligen tål ett möte med torr cider. Det lagas mat barfota, det lagas mat till klassisk musik och det pratas om mat som en metafor för sex. Jag har dock svårt att se det sensuella i en panikslagen medelålders man, svetsandes sönder ytan på en rinnig crème brûlée som final på en femrätters middag där hela sällskapet tigit ihjäl sin längtan efter en pizza och en folkbira.
Detta handlar om självföraktet bland arbetarklassen och det handlar om distansering. Det handlar om en utbrytargrupp, nyekiperad i rosa skjorta, dunväst och loafers. Man lajvar medelklass och säger ”vi är det vi är för att vi inte längre är ni”. Negationens sociologi.
Att matprogrammen på TV, i litteraturen och tidskrifter dessutom bör ses som ett utsträckt långfinger till den hungrande delen av världen är givetvis en annan krönika men likafullt bra att notera.
Låt mig också fastställa ett faktum: Det krävs i ganska exakta siffror en två månader gammal näsapas intellektuella höjd för att bli en habil kock. När jag gick ut grundskolan var det nästan uteslutande det mopedburna Iron Maiden-folket som valde verkstads- eller livsmedelsteknisk linje. En sista utväg då man lejonparten av sin tid suttit längst bak i klassen och kastat sudd.
Jag tar upp detta för att ni ska få perspektiv och jag saluterar er som inte räds vardagen och dess stundtals obevekliga tristess. En njutningspanik sprider sig som en löpeld genom nationen och vi blir allt sämre på att hantera pauserna i livet. Våga ha tråkigt. Våga äta pizza och klippa upp den med sax. Ditt egenvärde devalveras inte.
Jag lovar.