För två sedan tog några forskare vid universitetet i Köln med sig ett gäng golfare ut på golfbanan. Hälften av dem fick speciella golfbollar. Forskarna berättade att just dessa bollar hade en historia av lyckosamma slag bakom sig. Ja, det var helt enkelt turbollar det rörde sig om.
Denna vetskap visade sig vara alldeles avgörande för hur bra golfarna sedan spelade. De som utrustats med "turbollar" sänkte 35 procent mer puttar än övriga.
Andra studier som genomfördes gav liknande resultat. Folk som spelade Memory kom ihåg betydligt mer än sina motspelare om de fick en "tur-amulett" innan spelet började.
Att vidskepligheter och irrationella tankesätt på något sätt spelar roll för oss har varit känt genom hela historien. Berättelser om hur människor som utsatts för svåra prövningar haft lättare att hantera situationerna tack vare sin tro är ju på intet sätt ovanliga.
Men på senare tid har allt mer intresse riktats mot vad detta egentligen har för direkta konsekvenser vad gäller våra prestationer. Det finns en mängd forskarstudier som pekar mot ungefär samma slutsatser som golfexperimentet i Köln och nu börjar även bokutgivningen haka på trenden. I våras kom till exempel Matthew Hutson ut med boken The 7 Laws of Magical Thinking: How Irrational Beliefs Keep Us Happy, Healthy, and Sane (Hudson Street Press) - en genomgång av hur vi faktiskt kan må lite bättre och prestera lite mer genom att låta en hälsosam dos av osanningar omge våra liv.
Med andra ord: du är den du tror att du är, du skapar det du tror att du ska kunna skapa.
Kanske skulle man kunna betrakta alla de semesterbilder som nu översvämmar de sociala medierna ur ett sådant här perspektiv.
De brukar ju oftast ses som skrytsamma överdrifter från människor som falskt vill påskina hur bra deras liv är, men är det helt orimligt att i stället se dem som vidskepliga förhoppningar om att den bild av världen man omsorgsfullt väljer ut och sedan distribuerar till sina vänner också kan komma att förvandlas till verklighet?
På de flesta håll i landet har det varit en riktigt dålig sommar. Ändå är mitt intryck att sommarlyckobilderna på Facebook är långt fler än sommarkatastrofbilderna. Möjligen behöver vi inte se på fenomenet med "life-is-good"-uppdateringar som något förljuget - utan snarare som något som är påfallande likt den skrockfulla vanan att knacka tre gånger i bordet för att inte något oönskat ska inträffa.
En annan fråga är om den som lägger ut glädjestrålande uppdateringar faktiskt blir lyckligare än den som bittert tjurar i sina statusrader.
Och om vi blir sådana vi gör oss till - vem har då rätt att avgöra vad som är tillåtet och var sanningen slutar och lögnen börjar?