Åh, det finns så mycket att säga om SVT:s Öppet arkiv. Bara bra alltså. Säkert går det att ha lite pipiga åsikter om vad som kommit upp och vad som inte. Ännu. I kort går det i alla fall ut på att Sveriges television äntligen öppnat arkiven och lagt ut gamla klassiska tv-program på internet. Det som inte finns, jag vet inte, men det har väl med upphovsrätt och fackliga avtal att göra, kan jag tänka mig. Och inte vet jag något om sådant. Och vem orkar tänka på politik och det när man kan få svart på vitt hur det var förr, snarare än att liksom bara minnas. Se exempelvis Gomidda, matlagning från 1973, och minns och sakna hur det var när vi skar hårdkokta ägg på olika sätt, beroende på om vi åt dem till skinka eller sill. Och vi får lära oss hur Magnus Härenstam skär en paprika.
Det infinner sig retoriska frågor. Är gammal äldst? Var det bättre förr? När förortsungarna skrämde äldre på skiva, men även i Punkarna och fäderneslandet, 1979? En sak är i alla fall säker, det var enklare förr. Tydligare. Sett i backspegeln åtminstone. De äldre var verkligen äldre, där de satt i sina kostymer och blusar och förfasades över Jonny Essings och Mongos utspel i Discofnask. Och det var inte särskilt många unga som lagade mat med Hatte Furuhagen och hans gäster i Gomidda.
Eller, vad vet jag om det egentligen. Jag var pytteliten 1973 och tyckte alla var äldre. Det fanns två tv-kanaler och man lagade ägg och sill i den ena och i den andra drog Carl Gustaf Lindstedt roliga historier. Finns det någon lärdom alls att dra av det så är det väl att det inte hände så mycket. På tv alltså. För samtidigt, utanför tv-rumsfönstret, dundrade ett demonstrationståg mot kriget i Vietnam förbi.
Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt här. Kanske att jag var med, men det är så länge sedan att jag inte kan skilja på 73 och 79. Och att när man minns och är nostalgisk så är det egentligen inte tiden man saknar, utan sig själv, hur man var då. Fyra år, eller tio. Man hade inte ätit tacos ännu, man hade inte sett Sopranos eller lyssnat på hiphop. Oh, herregud vad tråkigt!
Deep Purple har släppt en ny skiva, med nya låtar på, helt nyss, förra veckan. Den är verkligen inget vidare. Iggy and the Stooges har också släppt en ny skiva, med nya låtar på, den är verkligen bra. Deep Purple debuterade 1968, Stooges ett år senare. Med visst fog kan man säga att båda banden peakade 1973, eller före 1975 i alla fall. Black Sabbath släppte ny singel, även det häromdan. De var som bäst 1973, men nya singeln är helt ok.
Tiden går, allt förändras, man kan inte gilla allt. Men man kan inte undvika allt heller. Jag förstår ju om det låter som en helt idiotisk slutledning. Inte ens Kay Pollack hade kommit fram till något så banalt. Men ibland kan en behöva påminna sig om det. Det var bara annorlunda förr. Vi ser världen bättre nu, mer av den, och det finns annat än sill och ägg. Det är bra.
Krönika: Det var sill, ägg och inte tacos
Så jobbar vi med nyheter