I terminologisk mening sprang sommarmordet fram ur Lars Molins skägg; han skrev en bok med den titeln och därefter gjorde han en film som hette samma sak. Sedan dess har ordet vunnit spridning på tidningsredaktioner och även fått fäste i vardagsspråket. Men även om termen, med sin oxymoroniska spänning mellan ljuv sommartid och ond, bråd död, är en medial konstruktion, alstrad av cynisk nyhetslogik (för tillfället har kvällspressen gjort vad den kan för att rama in och rubricera fallet med den försvunna, numera återfunna, Jenny Persson i Malmö som ett sommarmord), leder trådarna mycket långt tillbaka, ända till fruktbarhetskulternas dagar, då jungfrubarmar hackades blodiga av kilformade stenknivar. Ty sommarmordet är i sin renodlade form ett kvinnolik, en ljusklädd, sargad kropp på en grönskande bädd. Den offrade oskuldens stilleben.
Alla som har suttit inklämda på sätet intill den grötmyndige och geniale Leif GW Persson under hans bilresa runtom i landet den här sommaren, då han nosat på ett antal ouppklarade mordfall i programserien Sommarmord, har bland annat fått lära sig att hyrbilen är det bästa terrängfordonet och att sommarmordet är en kvinna. Sex program, sex mördade kvinnor. I två av fallen har även män blivit offer, men då har det rört sig om dubbelmord. Ett kvinnolik i varje program alltså.
Den mediala tjusningen med Persson består i att han vägrar anpassa sig efter de förväntningar som vanligtvis ställs på personer som framträder i teve - även om han säkert har kommit att odla sin oborstade framtoning. Han låter sig inte formas, vare sig beträffande sitt utseende eller sina yttranden. Liksom en raggig björn som väckts ur sitt ide blinkar han mot det ljus som strålkastarna riktar mot honom. Men han trivs i offentligheten, öppnar truten och om det råkar vara så att han just tryckt i sig en tunnbrödsrulle och det sitter en mosklick i mungipan så inte fan tänker han torka bort den och ingen kommer att säga åt honom att göra det heller.
Sommarmord är hans egen programidé och det är begripligt att SVT inte kunde säga nej till hans erbjudande, men så här i efterhand, när den svarta V70 som transporterat detektivprofessorn mellan de olika mordplatserna har försvunnit över vägkrönet, undrar jag hur tankarna gick hos de ansvariga.
Programmen präglas av vetenskaplighet men av arrogant slag. Persson anlägger ett kriminologiskt perspektiv på allt, offren är i hans ögon forskningsmaterial; när han i det sista avsnittet berättar om Anneli Zetterholm som knivmördades i Gävle 1988 kryddar han dessutom den sakliga beskrivningen av mordgärningen med ett anmärkningsvärt stort antal svordomar. Är han bakis? Skål till Annelis anhöriga! Och varför dra in Linda Chens död i en programserie som i övrigt ägnar sig åt mord som ligger minst 15 år tillbaka i tiden?
Att Leif GW Persson har fört upp sex kvinnliga mordoffer på sin lista tyder på att han bär på samma romantiserade bild av den i sommarnatten avlivade kvinnan som Molin: det ska vara blodbestänkt kjoltyg i gröngräset, ett rov för manlig bestialitet, för att kvalificera sig som ett sommarmord. Detta, i kombination med Perssons vetenskapliga distans, leder ofrånkomligen till en känsla av att det inte är på riktigt, vilket kanske är önskvärt för tittarnas skull? Ett fiktionaliserande tabloidraster ligger över brotten - i programmet om tältmordet i Appojaure skymtar rentav Kerstin Ekmans ansikte förbi på ett tidningsuppslag. Då påminns man om Perssons andra profession: deckarförfattarens, och den smutsiga vinjetten med blodprickar blir bara snaskig.