Obegripligheten, det är ett svårt ord, alldeles för stort och allmängiltigt egentligen. Helst skulle jag vilja använda ett tydligare. Men det jag söker är egentligen obegripligt. Man brukar tala om religion som obegripligt och vetenskap som begripligt. Skillnaden ligger i vad man nöjer sig med. Vetenskapen går ut på att kunna säga: "Jag vet inte. Än." Religionen säger "Jag tror", men man menar egentligen "Jag vet". Om man sedan föredrar att vända sig mot Mecka, fira påsk, hylla kaos och antikosmos eller läsa partikellära står var och en fritt. Jag bryr mig inte. Jag väljer annat. Jag stänger av när ni vill få mig att tro eller veta. Jag är någon annanstans, upptagen, och lyssnar inte.
Retorisk fråga
Detta säger alltså jag, en lekman. Och kanske trampar jag någon religiös på tårna. Eller en ateist. Jag ber om ursäkt, eller det gör jag inte alls. Varför ska bara dessa två motpoler ha rätt att uttala sig, varför ska jag lyssna på någon enda människa som anser sig ha tolkningsföreträde över mig, baserat endast på att de läst och memorerat fler eller tjockare böcker. Jag skrev inte ett frågetecken i slutet av förra meningen. Frågan var så retorisk att den inte ens kvalificerade sig som fråga. Och här kommer konsten in. Den tredje faktorn i obegriplighetsmatrisen.
- Jag känner mig ibland orkeslös, det handlar inte bara om att vara full av energi utan motsatsen kan också bidra med otroligt mycket bra saker. Skapandet kan vara jobbigt, jag lägger in mycket av mig själv, jag utgår ofta från något svårgreppbart, det finns ingen anledning att göra musik om något jag har erfarenhet av.
Påhittat språk
Orden är Agnes Mercedes och är hämtade ur en intervju med nättidskriften Kolet. Agnes Mercedes debutalbum Melodic Fairytales är utgiven på egna etiketten Sprak Sprak. På skivan sjunger hon på ett påhittat språk, Sprak-språket. Spelar piano, visslar. Lägger in andra och andras röster. Och ljud som hon spelat in lite varsomhelst. Hon har tillexempel skrapat på tyger i affärer och spelat in dem. Det är motorer, vattenkranar. Sången är melodisk, inte så ofta repeteras figurer och fraser.
Ibland dyker det upp verkliga ord, alltså på språk jag känner igen. Engelska och svenska. Det låter fantastiskt. Obegripligt visserligen, men jag älskar det.
Inget rätt eller fel
Konstens väsen saknar förståelsegrad, ofta hos mottagaren och lika ofta hos avsändaren. Alltså, du kan förstå konsten som vetenskap, veta mer eller mindre än
andra om upphovsman och kontext. Du kan läsa dig till konstens, eller åtminstone konstverkets, avsikt, i vilken tradition den verkar och vad konstnären vill uttrycka utifrån vad andra konstnärer uttryckt tidigare. Detta gäller såväl högkulturen som populärditon.
Populärkulturen, detsamma kan sägas om dess kritiker: skivrecensenter och tv-skribenter, är i förhållande till den något högre ansedda finkulturen att ses som allmogekonst. Det vill säga, det finns ingen formell utbildning i botten och således inget rätt eller fel att utgå från. Annat än det kontextuella.
För ett tränat öra är skillnaden mellan Portal (death metal från Australien) och Furze (black metal från Norge) oändlig och uppenbar. För, säg, en genomsnittlig litteraturkritiker är det samma slags kakofoni. Jag, som i allra högsta grad har rötterna i populärkulturen, skulle däremot aldrig kunna klara ett blindtest av, säg, Artur Lundqvist och Gunnar Ekelöf. Det betyder i sin tur inte att någon av oss förstår konsten överhuvudtaget. Konstnärens verkliga eller ursprungliga avsikt. Inte heller förstår Furze eller Ekelöf varför de och han gör och gjorde som de gjorde. För varje ord eller ton förändras avsikten. Det som började som psykologi eller politik vecklar ut sig och blir oigenkännligt för alla. Och resultatet är i grund och botten just detta: det obegripliga, det oigenkännliga. En manifestation av något som inte fanns där innan. Till skillnad från religionens tro på absoluta värden. På vetenskapens tvivel angående desamma.
Elektronisk musik
Mother of the forest är ett enmansprojekt signerat Erik Lahti från Luleå. Han släppte sitt debutalbum häromdagen, Drunk forever, på pyttelilla labeln Periferin. Det är inte obegripligt på samma sätt som Agnes Mercedes, inte på långa vägar: han spelar elektronisk musik, det den med otränat öra kanske skulle kalla "synth" eller möjligen "electronica". På skivomslaget står han på en höjd ovanför Göteborg (där han bor nuförtiden). Han är klädd i hatt och jeansjacka. Bilden påminner om omslaget på Håkan Hellströms 2 steg från Paradise. Dock finns under titeln en liten popkulturell markör som gör att alla kritiker värda namnet direkt ser att det handlar om något annat: Ett litet uppochnedvänt kors. Vi vet att vi har att göra med extrem musik, utan att ha hört en enda ton.
Obegripligt
Det finns en överenskommelse mellan kritiker och konsumenter. Man kan inte skriva att Furze, eller för den delen Mother of the forest spelar ljuvlig musik, med underbara melodier och hjärtskärande texter. Inte ens om det verkligen förekommer just det på skivorna. Men det är inte, som på Håkans skiva ett huvudspår, melodierna och texterna. Mother of the forest spelar hård, monoton synth, där de smutsiga trummorna och det dissonanta utgör bas. Skriver man att det är ljuvligt har man brutit överenskommelsen med lyssnaren. Man är inte trovärdig som kritiker. Drunk Forever innehåller nio låtar. Alla heter som fåglar: Raven, Penguin, Condor, Owl och så vidare.
Det finns ingenting i låtarna som förklarar titlarna. Inte heller titeln på skivan. Det är obegripligt. Jag älskar det här med, jag gör verkligen det. Men det obegripliga gör det hela omöjligt att beskriva på ett adekvat sätt, det ligger i själva ordets innebörd. Ni måste tro mig helt enkelt, när jag säger att allt inte behöver eller kan förstås eller förklaras.
Går inte betygsätta
Två inspelningar (Mother of the forests skiva finns inte ens, den går bara att ladda ner gratis på labelns blogg/hemsida http://periferinac.blogspot.com/) som inte går att betygsätta. Inte för att det inte går att säga om de är bra eller dåliga, men för att de vedertagna bedömningsmöjligheterna helt enkelt inte går att applicera på detta. Konstmusik. Allmogekonst.