Det är lugnt, det löser sig! Det går fler tåg. Mister du en står det 1000 åter. Dessa är uttryck och ordspråk för de flesta, men för mig mer som regler som jag lever efter. Men nu efter 18 år har jag insett att de inte stämmer. Eller fel, de stämmer men jag måste sluta lita blint på dem. Detta insåg jag när jag var ute och reste med mina kära vänner/bandmedlemmar i somras. Första resan i samlad trupp gick till Sundsvall där vi skulle åka och betygsätta karuseller åt Sundsvallstidnigen, men framförallt tömma logerna på chips och godis samt spela lite bra rockmusik för de törstande Sundsvallsborna. Efter en utomordentlig helg med bra musik, god mat, gratis tivolibiljetter och en Ola Salo i leopardmönstrad kroppsstrumpa skulle vi åter igen genomlida en åtta timmars bussresa hem. Trodde jag ja. Som biljettansvarig hade jag inte skött mitt jobb, långt därifrån. Bussbiljetterna var borta. Och ja, biljetterna, i plural, jag hade tappat bort alla våra fyra papperslappar à 398 kr st när bussen skulle avgå på en timme. Långsamt började tankeverksamheten sätta igång i min bakfulla söndagshjärna. För att liksom stilla paniken inom mig så drog jag till med en - Tjejer, alltså det löser sig, jag fixar detta, lovar! Vadå inte kommer att komma med, vad menar du? Skärp dig, klart vi gör! Efter att ha förklarat situationen för en blygsam busschaufför verkade allting ljusna, jag skulle bara få prata med hans medarbetare först. När hon kom dog mina förhoppningar tvärt. Jag kunde lika gärna ha diskuterat med riddar Kato, George W Bush eller en hungrig Naomi Campbell som blir bjuden på äcklig förrätt. Nej nej nej, det gick inte. Hon tänkte minsann inte släppa in några musikskoleevelver (nej, men vi är inte från en musikskola, vi spelar i ett band..) utan bussbiljett. Jag börjar gråta, så som den mogna 18 åring jag är. Hon bryr sig så klart inte, utan vänder mig ryggen och går därifrån. Den blygsamme chauffören står istället kvar och skruvar besvärat på sig. - Jag ska se om jag inte kan..humhum, mummel mummel. I bussen ringer han ett samtal och sen - Okej då, hoppa in. Två veckor senare befann vi i bandet oss i falafel land (Skåne) efter att ha spelat på sommar idyllen Ven. Jag skulle hem och jobba, de andra skulle stanna kvar och träffa vänner och bekanta. Efter att ha tagit farväl på pendeltågsstationen klev jag in i det försenade tåget som gick emot Malmö och insåg att jag hade bråttom. Såklart skulle det förbannade pendeltåget kopplas ihop med några andra vagnar så det skulle "tyvärr dröja några minuter" innan vi fick kliva av. När jag kommer ut på perrongen är det 1h och 20 min tills mitt plan avgår ifrån Sturup. Mitt nysatta världsrekord i 200 m sprint med bagage visade sig vara till ingen nytta. Flygbussen hade gått för en kvart sedan. Det går säkert fler, jag menar jag är ju i Malmö! Icke sa Nicke, sista bussen hade gått, söndagar har lågtrafik. Där stod jag med en hundring i plånboken och kände mig dum, men jag såg ingen annan lösning än att fråga taxicaffuörerna hur mycket det kostade att åka ut till flygplatsen. - 495 kr, men jag kan ge dig bra pris, 450! På en parkbänk satte jag mig ner och sörjde. Plötsligt ser jag en flygbuss köra in på stationen! "Ej i trafik" stod det i och för sig på displayen, men hallå, fortfarande en Flygbuss! Jag rafsar raskt ihop mitt pick och pack och springer dit. - Jag ska ändå ut till Sturup med det här åbäket så du kan ju åka med mig då. Har du någonsin varit med om ett Gudomligt ingripande? Jag har det. Så javisst, det löser sig, det går fler tåg. Frågan är bara hur mycket kraft, pengar och tårar man vill offra, när det ofta räcker med lite enkel planering innan.
