Hur länge ska detta bestå, hinner jag tänka innan plikterna tar vid. Sitter i ett slags Folkets Hus, som alltid designat av lika delar masonit, rationalitet och hopp. Hälsinglands landsbygd. Just denna lördagseftermiddag är ägnad åt Jussi Björlings minne, på sätt som jag glömt har han anknytning till trakten och så sitter vi där, i publikens varma stimmighet, lyssnar till Bruksorkestern, trängs vänskapligt och nickar åt alla vi känner eller nästan känner bland allmoge och orkester. Som utsänd musikrecensent, men så känns det inte.
Hellre då en återbördad, en återsänd, men hur länge? Jag tänker kulturarv, med betoning på senare ledet, kan det motivera sig om tjugo år igen, finns sambanden då, publiken? Finns nätverken som binder samman amatörernas bleckblås med ett uppbåd av skolad operaelit, finns nationell kanon med Körling och Söderman, Aftonstämning och Kung Heimer? Finns kopplingen mellan ett Folkets hus och Bizet, Puccini?
Land du välsignade, den bisarra texten, ”tag mitt verk! Dig min strävan jag vige!”. Ett helt osannolikt minne som någon fortfarande sjunger, och Hälsinge regementes marsch som är Bruksorkesterns final, en struttande utmaning mot fienden en gång, skulle han fnissa ihjäl sig? Det är som minnen av ett minne, ingen fiende finns, inget regemente heller, och vad är fäderneslandet?
Någon har norpat mitt programblad, men det gör heller ingenting. Operans kanoniska urval är inte precis obekant, och Jussi hade förmågan att skänka liv åt de nationella utropens meningslösheter? Björlings dotter sitter i raden bakom mig, och med ens blir allt ohyggligt sorgligt, jag trivs och ser någonting som dör, som lever strax innan, men därefter är dömt och glömt.
När den bufflige konferenciern mitt mellan två nummer bär bort ett kvarglömt notställ och en halvdrucken Ramlösa, tänker jag att Jussi sjöng nog hela den här repertoaren väldigt mycket bättre och mer trovärdigt. Det är – som man säger – charmigt och prestigelöst, men det kommer inte åter, det upphör.
Mellan fabriken och Folkets Hus är det nästan inget avstånd, men fabriken är riven, utplånad. Strax bakom parkeringen ser jag att lingon växer röda när vi går mot bilen efter konserten, det är inget avstånd till skogen heller. Den gamla kommunalpolitikern svettas nervöst innan han räcker över presenterna till konsertens solister, och tackar tillsammans med Jussis dotter. Alla bejublas, allt är nära.
Det finns inga avstånd här och det kommer att dö och försvinna och den professionella uppgiften känns rätt överflödig. Vi förminskas alla, bleknar undan, med bleckblås, Jussi Björling, klassisk kanon, folkrörelse och lingonris i backen ner mot Folkets Hus strax bredvid en försvunnen fabrik.