Jag hade tänkt skriva något annat. Faktum är att jag hade tänkt läsa något annat. Jag vet att det blir trubbel när jag ger mig i kast med Morrissey. Jag minns The Smiths och när de kom. Jag hade aldrig känt något liknande. Jag var verkligen en tanig skelögd kille som inte visste vad jag skulle göra av mig. Som var blyg och rädd för nästan allt. Smiths och framförallt Morrissey var mina. Min egendom. De var unga och jag var ännu yngre och de sade nånting till mig om mitt liv, isolerad långt uppe i norr och ständigt på kant med en machokultur som jag inte kunde eller ville begripa hur den fungerade. Sedan annekterades han av mäns-männen, ni vet vilka de är, Johan Hakelius, Bröderna Birro med flera. Men så verkar det inte vara längre. Inte många som vill skylta med att de älskar en som för tillfället förknippas med rabiat djurrätt och en del helt klart tveksamma uttalanden om det, snarare än popmusik. Och när Ultima Thules Jan Thörnblom i DN förklarade att han döpt sin katt till Morre efter sin idol, den forne Smithssångaren, var det ingen som kom till Morrisseys försvar.
Men det går inte att välja Morrissey utifrån endast egna parametrar. Han är det eviga utanförskapets riddare. Oavsett vilket utanförskap. I detta påminner han om sin egen stora förebild Oscar Wilde, dandyn, provokatören och citatmaskinen. Mindre uppenbart den geniale författaren. Även detta har de gemensamt. Det kan inte nog understrykas att Morrissey är en briljant textförfattare, faktiskt helt utan motsvarighet under detta och förra århundradet.
Men han är inte lojal mot oss eller något. Såg man Klungans senaste föreställning på tv i julas kanske man minns Mattias Fransson som släktens svarta får, han som enar familjen genom att förolämpa dem gränslöst under jularna. Man skrattar plågat, fullt möjligt har man en sådan själv. Eller så har man Morrissey.
Och jag borde alltså ha skrivit något annat. Exempelvis om alla vedervärdiga högerbloggar jag tragglat mig igenom senaste tiden, med syfte att definiera SD och dess ännu hemskare kusiner ute på extremhögerkanten. För jag tycker det fan får räcka nu, deras grepp om svensk debatt och politik. Men jag läste Möten med Morrissey i helgen. Fin bok, fast uruselt översatt och korrad var den.
Men ändå. Jag lyssnar på Diana Dors och Billy Fury. Jag googlar ”autosexuell” och "Amanda Barrie" och fördjupar mig ytterligare i Shelagh Delaneys dramatik. Och det blir trubbel. Plötsligt kryper en massa deadlines upp som acne i ansiktet på mig och vägrar försvinna. Och igen, men ändå. För det hör ihop det här. Högerintelligentian, England som stormakt i svenska ögon, både vad gäller europeisk historia och populärkultur. Och den svenska borgerligheten. Detta hur man annekterat frågor och tolkningar. Att Centerpartiet är den enda plats där ideologiska diskussioner förs överhuvudtaget för tillfället. Allt är oerhört sorgligt, man tror inte det är sant, man tror att det är en film. Och soundtracket är valfri Smiths-låt, oavsett hur man väljer att se på det.