Svenskarna är på många sätt Europas japaner i det att vi är excellenta plagiatörer av den amerikanska efterkrigskulturen. Exemplen är många och resultaten lika diversierade i sin konstnärliga höjd. Ibland blir det riktigt bra, men som oftast kan man endast prata om ett enfant terrible-syndrom, en olycklig kärlek som på vägen drabbas av en slags kognitiv distorsion. Ett missförstånd möter en oförmåga och problemen hopar sig. Det blir apa av alltihop.
Jag har valt ut två av dessa fenomen som expanderat explosionsartat de senaste åren. Dessa har stadigt flyttat fram positionerna och gjort anspråk på den stora svenska massans gunst. En miljonhövdad publik spenderar idag sina sparpengar för att insupa, njuta och delta.
Jag anser att detta bör belysas kritiskt för att få det svenska folket att förstå de estetiskt katabola krafter som samverkar. Samtidigt bör dessa uttrycks sanna giganter lyftas fram. Dessa står dock ej att finna på svensk mark.
Låt mig inleda med fenomenet Körsång. Eller rättare sagt Gospelbaserad Körsång. Körsång var stort i Sverige redan innan Kjell Lönnå fick ihop sin första mustasch, men har nu blivit en stormakt med sina 600 000 utövare. Körsång handlar dock inte längre om sång per se utan säljs in som en katalysator för att förlösa oss, lyfta fram buteljerade krafter och bejaka barnet inom oss. Men när jag i fosterställning ser Körslaget på TV4, bevittnar jag inte körsång. Jag bevittnar en masspsykos och ett rop på hjälp. Hysteriska sociopatleenden på människor som skriker rakt ut på bästa sändningstid helt utan vetskap om sin stämmas tonhöjd, frasering eller dynamik. Jag utgår ifrån att Eric Ericsson gett detta program det internationella fingertecknet för missnöje vid flertalet tillfällen.
Det spelar ingen roll vad din sekulariserade åsikt landar i, men för Staple singers, Aretha Franklin och Sister Rosetta Tharpe är gospel en musikalisk såväl som andlig spis. Ej en kursverksamhet på Hotell Laponia.
I Sverige wailar vi på ordet ”fåraherde”, klappar på 1 och 3 och det ryker samtidigt från Mahalia Jacksons grav.
Vidare skulle jag vilje belysa den svenska snutrullen. Här bakar vi även in fenomenet svensk kriminallitteratur, då dessa två är anknutna sinsemellan på osunda grunder. Vi ser här en blind leda en blind över Autobahn.
Fyra basala regler som bör gälla specifikt för denna genre, om vi strikt ser till dess underhållningsvärde, är att 1: En spänning bör infinna sig under resans gång. 2: En känsla av så kallad action bör uppstå. 3: Polis och förövare bör ges starka porträtt 4: En budget bör finnas som överstiger ett barnkals för en 5-åring.
Inget av ovanstående fyra basförutsättningar inlemmas i processen när en svensk tv-snutserie eller film produceras och detta är givetvis belastande.
Var och när blev gossedjuret Jacob Eklund mannen att gestalta en hårdkokt snut? Vad gör gamla tanten Peter Haber i denna genre och hur länge ska TV4 få spotta ur sig buskis som aktuella Inkognito?
Nordic Crime-vågen peakar nu och mediokriteten likaså. Camilla Läckberg täljer guld, GW kan rapa upp nåt spektakulärt med vänsterhanden och ”nydanande” Snabba Cash var både som bok och film extremt överskattad.
Jag vänder blicken mot Umberto Eco, John Le Carré, Agatha Christie, Patricia Highsmith, David Fincher, Jonathan Demme, Brian de Palma, Don Siegel, Clint Eastwood, Robert De Niro, Jodie Foster, Al Pacino, Helen Mirren, Gene Hackman, Michelle Rodriguez.
Förlåt oss ni stora titaner i denna genre. Vi vet icke vad vi gör. Vi famlar runt i rummet som en herrelös vattenslang. Förlåt.