För några år sedan fick jag plötsligt för mig att jag skulle skaffa hund. Vad det kom sig av har jag glömt, men tanken var glasklar och just så övertygande som hastigt uppflammande drömmar plägar vara. Men konstigt var det, jag har fortfarande svårt att förstå att en så sällspord idé kunde slå rot. Det var mycket underligt att från att ha negligerat en hel art nu vilja ha ett alldeles eget exemplar att dela hem och liv med.
Jag pratade om detta med alla som kom i min väg och jag började också sortera vänner och bekanta enligt mönstret: hundägare - icke hundägare. Jag ringde till och med upp människor som jag bara hälsat på någon enstaka gång eftersom de tillhörde den förra kategorin och ställde frågor om raser och dressyr och kloklippning. De var alla mycket tillmötesgående och svarade glatt och kunnigt på mina valhänta frågor.
Det blev ingen hund. Trots att jag lade ner långt mer av både tid och energi än jag vanligtvis brukar ägna ingivelser. Jag minns inte längre vilket det avgörande argumentet var, kanske hade det med en alltför flängande tillvaro att göra, eller så bara slocknade drömmen, det kan mycket väl ha varit så. Det var hur som helst ingen dramatik inblandad, med ett likgiltigt hjärtslag var idén om att äga en hund lika främmande som den hade varit innan jag fick den.
Men inte bara hade jag närmat mig ett nytt släkte, jag hade också upptäckt en helt ny avdelning på biblioteket. Eller upptäckt och upptäckt - självklart visste jag att där fanns böcker om husdjur, jag mindes svårbegripliga klasskamrater på mellanstadiet som envisades med att släpa hem böcker om vädurskaniner och akvariefiskar. Men att jag skulle stå och hänga vid Qdfja och närsynt nagelfara slitna bokryggar - ja, vad ska man säga, det var lite otippat.
Särskilt minns jag en bok. Den var skriven av en danska som författat storslagna tv-epos, men det här var berättelsen om hennes egen lilla hund. Eller egentligen inte om hunden, utan om henne och hennes familj och deras liv kring den lilla hunden.
Hunden var (hur älskad den än var) bara ett nav för ett antal mycket välskrivna kåserande texter om ett småputtrigt, småborgerligt liv som man gärna ville dröja sig kvar i, sippande på en eftermiddagsdrink. Tonen i boken var kärleksfull och höll hela vägen. Det hade med jycken att göra, det är jag säker på. Och jag menar inte att man ska skaffa hund, jag menar att man ska ta vara på det man har när man berättar sina berättelser.