Vi börjar med momsen. När en statsbidragssponsrad artist uppträder är det kultur. Ett sådant arrangemang känns igen på att det är fler på scenen än i publiken. Då är momsen på biljetten sex procent och publiken sitter alltid ner (den orkar inget annat) med bister uppsyn. När ett dansband spelar är det oftast fler i publiken och glada miner. Momsen är då 25 procent och ingen sitter. Kontentan är att den stackars arrangören får betala en fjärdedel till staten för något som på alla sätt är friskvård, glädje och befruktningsfrämjande.
Vi fortsätter med maten. Riktiga musiker, såna som spelar rock´nroll och slår sönder hotellrum skickar en "rider" i förväg till arrangören. Där står det vad som ska finnas i logen i mat- och dryckesväg, sällan alkoholfria alternativ. När jag hade förmånen att jobba med 1970-talslegenderna Boney M krävde de till exempel en viss sorts teblandning samt vita handdukar (managern ville dessutom ha fri tillgång till blonda svenska flickor. Det strök jag dock från listan). Att artisten får middag och hotellrum är så självklart att det aldrig skrivs i något kontrakt.
Detta gäller dock ej de svenska dansbanden. Väldigt många arrangörer betraktar dansbanden som något som enbart är på nöjesstället för att jävlas med personalen, vara i vägen och störa. Mat finns absolut inte att få, varken varm eller kall. På sin höjd blir de serverade en mazarin och en kopp kaffe som de mycket tacksamt tar emot (dansbandsmusikern är aldrig en diva). Varm mat på tallrik är en sällsynthet och logen är oftast utrymmet som arkitekten glömde, dvs bakom restaurangens avfallssortering.
När den fina artisten jobbat klart (dvs sjungit singback i 20 minuter) väntar en skön hotellsäng. För det fula dansbandet väntar nedpackning av två ton utrustning, nattkorv på Statoil och 120 mil i turnébuss. När fina artisten kopplar av med drink hemma i Djursholm har dansbandet bara passerat Hudiksvall.
Och så var det det här med radion (här är jag dock ute på svag is eftersom jag har ett långvarigt förhållande med såväl Sveriges Radio som landets dansband).Dansbanden är alltid arga på radion. Lite grann på TV och då i synnerhet Bingolotto som var bäst på Lokets tid. Banden vill (givetvis) att det ska spelas mer av deras musik i radio eftersom just deras musik väl passar in mellan Kylie Minogue och BWO. Här kan det ju vara värt att påpeka att det finns några dansband som idag säljer betydligt mer än ikoner som Winnerbäck och Gessle. Lasse Stefanz säljer t ex närmare 100.000 exemplar av varje ny skiva. Det håller dock musikindustrin och media gärna tyst om. Det är ju liksom inte så creddigt att släppa in fula dansbandet i fina rummet.
Men dansbandsmusikern kämpar på. När fina artisten haft sin kvart i rampljuset, blir bitter och bortglömd, spelar dansbandet vidare. Och vidare. För en lika entusiastisk publik.