Det är klart, lite praktiskt är det ju att författarna själva talar om vad det är för böcker de har skrivit. Eller ska skriva. De säger: "Det här är en bok om den tilltagande globaliseringen." Eller: "Det här är ett feministiskt manifest." Eller: "Det här är en bok om min berömda faster." Lite praktiskt är det, får då vet man ju. Och journalisterna vet också och behöver inte ens läsa böckerna inför intervjuerna. Och sedan blir det såklart enklare till jul, när det gångna året ska kategoriseras och sammanfattas. En liten hake finns dock. Böcker har nämligen en förmåga att handla om det de handlar om. Eller snarare, gestalta det de gestaltar. Det är lite det som är grejen med litteraturen. Att den verkar bortom och hitom. Att merparten av de verksamma ämnen finns under ytan. I hålrummen. I det som inte sägs. I underströmmarna. I ljuden. I rytmiseringarna. Där, i de trakterna. En poet trodde en gång att hon skrivit en diktsamling om västerlandets krock med österlandets. Och det hade hon säkert, på något plan. Så mötte hon en läsare som tackade för dikterna om abort. Poeten blev förskräckt, under arbetet med boken hade hon faktiskt genomgått just en sådan. En romanförfattare fördjupade sig under många hundra sidor i det sociala arvet, ett ämne som hon var väl förtrogen med. Hon bad en väninna läsa manuset. Väninnan sa: "Du har skrivit en bok om kvinnor som borstar håret." På skrivarkurser arbetar man mest med det som finns under textens yta. Textsamtalet är hjärtat i verksamheten och då har läsarna ordet. De beskriver vad de har erfarit under läsningen, med vilka medel texten verkar. Skribenten ska bara lyssna och, inte alltid utan smärta, vänja sig vid att läsarna alltid har rätt. Under skrivarbetets gång är författaren diktatorn som styr och ställer, som fattar alla beslut, som härskar över materialet. När boken är klar och sänds ut i världen måste författaren abdikera från makten, då är det läsarna som bestämmer över den, vad den handlar om, vad den eventuellt betyder för dem. Det sker oftast enskilt. För det mesta i tystnad. Och inte sällan skiljer sig läsningen från gång till annan. "Det är därför totalitära stater är rädda för böcker", sa Philip Pullman på en författarkongress härom året. "Det är för att de inte kan styra över vad som händer i läsaren." Det är lite den kraften jag tänker på. Att förhålla sig en smula ödmjuk till den.
