Jag hade visserligen en gång bestämt mig för att arbeta med enkla verktyg som block och penna. Ändå insåg jag direkt - den här berättelsen passade bäst för film.
I månader gick fritiden åt till intervjuer och långa samtal. Fanns det någon substans i ämnet, var det verkligen något att satsa på, var det ens intressant?
För att inte tala om det här med pengarna - hur skulle jag kunna övertyga eventuella finansiärer att satsa på just den här berättelsen bland tusentals andra?
Det senare gick lättare än jag hade trott. Har man det inte själv får man söka det hos andra och tillsammans med en garvad producent och en rutinerad filmare fick min idé de stöttor den behövde för att någon skulle våga tro på den och vi satte igång.
Vi filmade i New York och Philadelphia. Men också i Pajala, Kiruna, Stockholm. Upptäckte på vägen att Pajala och New York har mer gemensamt än Stockholm och New York. I ängsliga Stockholm höjer få blicken för ett möte. I New York och Pajala sker det hela tiden. Inte så att man i Pajala direkt slänger fram trevliga kommentarer på samma sätt som de ofta gör i New York, men precis som där får den vilsne hjälp direkt utan att behöva fråga. Sånt händer sällan i Stockholm.
På Manhattan gjorde vi långa tagningar längs gatorna, vände linsen mot himlen, förevigade planen som flög över staden. Tänkte på resor och på att färdas, avsked och möten, att komma och gå.
I veckor satt vi senare i klipprummet, mejslade fram berättelsen, sekvens för sekvens.
Den 11 september 2001 åkte jag hem till litteraturvetaren Sven Nyberg som satt med en pinfärsk bok om författaren Sandro Key-Åberg framför sig i villan ute på Björkskatan. Boken var hans avhandling, nu skulle han disputera och Kuriren skulle förstås ha en intervju.
I bilen på väg tillbaka till tidningen förstod jag att något hänt, men inte vad. Det lät rörigt där i radion.
Inne på centralredaktionen stod alla och stirrade på en tv-skärm. I bild flög ett plan mot en grå himmel rakt in i ett av de där tornen i New York. Hände det här i verkligheten?
Efter jobbet gick jag över till busstationen för att hämta den sista versionen av vår nyklippta film Boogaloo Road eller Finns det espresso i Harads?, som skickats upp från Umeå och som handlar om jazztrumpetaren och förre storbandsledaren Tim Hagans. Om hans pendlande mellan USA och Norrbotten, men kanske framför allt om musikeryrket och om möjligheterna att leva som musiker i olika världsdelar med väsensskild kulturpolitik.
Tajmingen hade inte kunnat vara värre. Där satt jag inför min första dokumentärfilm, ett resultat av intresse, engagemang, möda, lust, svett och tårar och kunde inte bestämma mig för vad det var jag såg. På bara några timmar hade så mycket förändrats, associationerna från klipprummet hade plötsligt fått en helt annan betydelse och flygplan över Manhattans kända siluett skulle aldrig mer betyda bara början eller slutet på en resa.
Min upplevelse är naturligtvis en skitsak i sammanhanget. Men det är mitt personliga minne från en dag som alla som var med minns.
På filmpremiären under jazzfestivalen i Umeå en dryg månad senare grät flera av de närvarande amerikanska musikerna. Just den 11 september hade några av dem varit uppe på skivbolaget Blue Notes kontor i närheten av World Trade Center och sett desperata människor slänga sig ut från den sönderfallande byggnaden.
Tio år senare är det deras vittnesmål jag minns.