Det har varit en tuff vecka. Jag tror att de flesta i länet kan skriva under det påståendet. Jag vet inte vad det har berott på, om det har haft att göra med lufttrycket eller månens faser, men det har i vilket fall som helst orsakat en outgrundlig tröghet i det norrbottniska livet. Ingenting har velat gå framåt och idétorkan har varit påtaglig medan kreativiteten har varit som bortblåst. En vanlig sketen vardagsvecka, lika ihärdig som oinspirerad. Men för den skull har det inte varit deprimerande, mer bara intetsägande och stillastående. Det har varit en sån där vecka när man har varit tvungen att ge upp och lägga ner, flera gånger om, för att komma vidare. Man har bara fått släppa ambitionsnivån. Sådan är den gråaste vardagen - trög. Och det verkar ha varit likadant för alla. Egentligen är det inget att klaga på för sådana här mellanperioder är nödvändiga. För att det ska kunna finnas en topp så måste det ju också finnas en botten, dit även Norrbotten måste ta sig med jämna mellanrum. Häromdagen så påpekade en kompis att det inte finns någon "rock bottom", att botten är mer som en sumpmark och att man därför alltid kan sjunka lite längre ned, även om man tror att man redan är längst ned. Fast å andra sidan är det ju likadant uppåt, det är bara att man inte klagar lika mycket då. På något motsägelsefullt vis är det ju alltid lättare att se mörkret. Men så fruktansvärt dålig har ju faktiskt inte den här veckan varit, och även om fredagskänslan kommer långsamt så kommer den ju ändå. Nu när den är här är det lika bra att sluta gnälla. Och om man ser det till vår mänskliga situation just nu så är vi ju faktiskt inne i en skördetid, fylld av sushi och WLAN istället för lepra och digerdöd. Fatta hur skönt det är. Äntligen har människan det nästan helt bra och jag tycker det är vår plikt gentemot mänskligheten att ta vara på det. Särskilt nu när det är fredag, för helgen är den helgedom vi har blivit tillgivna som en tid för att prisa härligheten. Vi är framme vid sjudagarsveckans egen lilla pension, och precis som med en hel del annat har vi mycket att lära av våra äldre. De gamle har nämligen helt förstått vad denna helgedom går ut på och vad som är anledningen till att man ska ägna sig åt korsord, bastubad och På spåret. Just för att det är så skönt. Visst, vi behöver aktivitet, allvar och ambitioner, men nu har vi ju försökt hela veckan och det gick inget bra alls. Vi måste tänka om, det är dags för en paus. Den insikten kommer med åldern, ibland tar det en hel vecka att inse det, ibland ett helt liv. Pensionärer är på många sätt de svennigaste som finns och ibland kan det uppfattas som något som är tråkigt och passé. Men det är helt fel, det är snarare någonting rakt motsatt. Att vara svenne är att vara skön. Att vara svenne är att skörda. Det är att ta till vara på det bästa samtidigt som man har låga krav och gör bara vad man känner för att göra. Att vara svenne är att vara mer bekväm än produktiv. Det är att vara nöjd. Och det är klart att det kan uppfattas som tråkigt av folk i ens omgivning men att vara svenne innebär också att man inte heller bryr sig om det. Folk får tycka vad de vill, man är bara skön. Så kom igen, i helgen är vi svennar, till helgen är vi alla sköna. Det är precis vad vi behöver.
