Krönika: Det är coolt att komplicera tillvaron

 Och herregud ... vad var det för lösenord och siffror till den här eller den där sajten, till bankkortet, till kodlåset på jobbet?
Tankarna krigar i skallen. Behovet av kolhydrater är skriande men lunchlådan står hemma i kylen. Det är bara att sätta sig i bilen, hämta böckerna, filmen och maten. Ticktack, dagen går och plötsligt är det kväll och ur tvättmaskinen sipprar surstanken från kläderna som skulle ha hängts för tre dagar sedan.
Tidssmarta samtidsexperter säger att det handlar om planering. Bristande struktur föder komplicerade levnadsmönster.
Jag tänker att i år ska jag bli världsbäst på att använda Outlook-kalendern. Växande pappershögar på skrivbordet och små gula påminnelselappar ska kastas över axeln. Jag ska traska vidare på lätta fötter och aldrig vända mig om. För planering är det nya svarta.
Eller förresten.
Nej.
Jag vill inte.
Nu ska jag tamejfan testa att göra tvärtom. Röra till det ännu mer. Sjunka djupare ned i dyn av tillkortakommanden och komplicera tillvaron till bristningsgränsen. Det är en sann utmaning.
Mitt nyårslöfte blir därmed att göra slut med vän av ordning för att i stället boosta tidsoptimisten och slarvern inom mig. Medvetet försätta mig i stressfyllda – men adrenalintäta – situationer med triljoner intryck och omöjliga uppdrag samtidigt.
För det är då det händer, tänker jag. Det är ur kaos som guldkornen vaskas fram.
Hädanefter skriver jag därför ofta mina statusuppdateringar på Facebook bak och fram. Jag svär att på så många områden i livet som möjligt välja de mest komplicerade vägarna. Det ska bli så rörigt att synapserna i hjärnan startar en fackförening och varslar om strejk.
Det, mina vänner, är att uppfinna ett vaccin mot demens. Bättre än att lösa Svenska Dagbladets korsord.
Målet är att kunna lyssna på speed metal samtidigt som jag skriver min debutroman: en Knausgårdsk megastory i sex fristående band – fast baklänges. Det kommer att krävas mycket paracetamol för att bota träningsvärken i hjärnan.
Men det är det värt.