Krönika: Den allmänna glädjehetsen gör oss sjuka

Jag unnar människor att vara glada, själv är jag det minst två timmar varje dag, men detta överdrivna glädjetillstånd vänder jag mig emot. Hur ska det gå att lära känna någon om hon eller han aldrig sänker garden och berättar något eget. Nej, istället ska vi propsa på med de här modeorden om hur kul vi har. Låt oss tala med varandra, om det som är viktigt. Vi lämnar andras ord därhän och fiskar upp dem vi bara tänker om kvällen. Jag kan börja lite smått och berätta hur förra sommaren tedde sig för undertecknad. Jag hade semester för första gången i mitt liv och dagarna låg framför mig som enheter av stum tomhet. Inget var antecknat i kalendern, ingen annan hade semester i staden jag befann mig i. Ingen jag kände i alla fall. De första dagarna skrev jag listor på "saker att göra" men efter andra dagen kändes det så meningslöst att jag gav upp. Cykla in till stan, handla och hyra en film kändes som fåniga göromål att bevärdiga med en lista. Det är inte såna saker man glömmer bort att man kan göra. Att ta cykeln och pedala runt stan var bara kul första dagen. Då hade jag gjort det och hade bara en sak kvar. Handla hade jag redan gjort. Den där filmen hyrde jag, tre för 100 kr under tre dygn, men det kändes så ensligt när de en och en tog slut. Någon mer DVD hade jag inte lust att se någon fler gång under de 28 dagar som var kvar. En dag cyklade jag till Nationalmuseum, så fort att jag fick blodsmak i munnen - varför vet jag inte, jag hade inget annat än tid - för att se en film på Cosmonova om djupvattensdjur. Väl där köpte jag biljett men inte var det särskilt romanfigurspittoreskt att stå där i kön ensam och svettig bland miljoners barn-
familjer. Inte var det särskilt mysigt att sitta i biografen med världens största filmformat heller. Akustiskt förstärker skärmen, som är 11 meter hög och 23 meter i diameter, minsta viskning och godisprassel. Det var bara att cykla hem med ännu ett misslyckande bakom sig. Man kan inte säga att jag aldrig umgåtts med mig själv. Jag tror att den här glädjehetsen bidrar till stressrelaterade sjukdomar som vi redan har så många av i dag. Vi människor mår bra av stiltje, det gör att vi har tid att tänka efter. Det får vara tråkigt. Inte hade man så kul på 1800-talet till exempel och tänk hur många bra författare som levde då (Brontë, London, Lagerlöf) . Jag är inte bitter. Bara fundersam över den rådande glädjeattityden. Sommaren brassar på för fullt utanför men jag hoppas att ni istället drar ned gardinen, knäpper igen fönstren och stirrar med tom blick framför er.

Krönika: Den allmänna glädjehetsen gör oss sjuka

Varför är alla så glada nu för tiden? Allt är så "grymt", "gött" och "sjukt kul" ständigt och jämt. Är det inte fredagsfesten som var heeelt fantastisk, så är det hemmakvällen som är soft.