Krönika: Därför är amerikansk hiphop trovärdig

Jag befinner mig i Atlanta, Georgia, just nu och i ett par veckor för att spela in musik. Jag har ett väldigt tudelat förhållande till det mesta i det här landet. Musiken. Kulturen. Politiken. Och jakten på oljan. USA är som den ultimata blandningen av det sämsta och det bästa. Ni som vet, ni vet. Hur storebrorsattityden och över-tygelse om att allt de själva gör är det bästa både är en gift and a curse. Inte minst i deras musik. Vad man än tycker om den så har de stora klasskillnaderna i samhället tvingat afroamerikanen till att utveckla vassa armbågar och en benhård vilja på det de gör och det avspeglar sig självklart i musiken. När jag nu är här (igen), åker runt i bilen på dagarna och lyssnar på Atlantas många direktsända hiphop-kanaler, som mest spelar lokala superstjärnor som Waka Flaka Flame - så förstår jag återigen vart den där kraften i deras r’n’b och hiphop kommer från. I Sverige hamnar jag ibland i diskussionen om hur jag kan lyssna på det. Riktig ghetto-rap om champagne, och hur de ska knu**a alla brudar inne på klubben medan de sjunger "Shaaawty" i refrängen på allvar. Jag förstår svenskens skepsis. Jag är själv skeptisk ibland. Tröttnar. Orkar inte bry mig om vad Rick Ross gaggar om på sin nya mixtejp. Men sen åker jag hit och då blir det alltid samma sak igen. Slaveri förbjöds i Atlanta, Georgia, den 18 december 1865. Före det hade Georgia och stora delar av den övriga södern i generation efter generation drivits ekonomiskt av slaveriet. Man ska inte glömma att när John McCain var i tjugoårsåldern så var det fortfarande olagligt för en svart man att dricka ur samma brunn som honom. Som Simon, bandmedlem som bor här sade i bilen igår, i ämnet varför Rick Ross kan sjunga om hustlin’ och vi tror honom: "afroamerikanen som vi ser henne, med halvt ljus hy, är en direkt avkomma av våldtäkt. Visst, det är generationer sedan, men hans eller hennes förfader våldtogs, förslavades, misshandlades och arbetades till döds av amerikanen." Där har du också svaret på varför vi tror Rick Ross men inte Infinite Mass när han skriker "trilla!". För att fullt ut förstå varför det funkar när Rick Ross stöter ur sig rader som "Who the fuck you think you fuckin’ with, I’m the fuckin’ boss. Seven forty-five, white on white that’s fuckin’ Ross" måste man vara här och se klyftorna. Förstå vilka spår slaveri och rasism satt i det här samhället. Ihop med ett politiskt system där individen styr och money talks så blir det som det blir, kan du inte skaffa det själv så är det fan ingen som kommer hjälpa dig. Det här är inte Sverige. Ingen svensk skulle heller kunna sjunga de raderna med trovärdighet. Han har inte våldtäkten i ansiktet, kniven mot strupen. Därför gör vi Abba och Max Martin och de Biggy och Rick Ross. Man kan tycka vad man vill om att skriva låtar med dagis-
refränger om att vara en pimp, hustler eller baller (alltså sälja droger, kvinnor och livnära sig på brott). Ingen kan väl stå bakom en sådan text. Egentligen. Men är man här så kan man i alla fall förstå var den kommer ifrån.

Krönika: Därför är amerikansk hiphop trovärdig

Norrbottens-Kurirens nöjeskrönikör Klas Granström reder ut begreppen och försöker hitta svaret på varför amerikansk hip-hop känns trovärdig.