När jag var barn älskade jag Helgdagskväll i timmerkojan. Riktigt hur jag fick korn på den minns jag inte, men sannolikheten att jag skulle komma i kontakt med just Dan Anderssons tonsatta dikter var i mitt fall stor. "sjung Björnbergs-Jon ur din fullaste hals, om kärlek och rosor och vår." Jag tyckte det var outsägligt vackert och stämningsfullt. För att inte tala om "när morgonens stjärnor blekna och dö och ångorna stelna till is." Jag fick alltid en klump i halsen av de där orden och bilderna, av de där männen i timmerkojan som slutligen somnade och vände sig manligt och lugnt. Jag brukar tänka på det där när "läsarna" kommer på tal. De gör det, förr eller senare, när man skriver barn- och ungdomsböcker. (Aldrig när man skriver vuxenböcker.) Vid någon punkt i resonemangen med förlaget kring ett manus dyker "läsarna" upp. "Det här kommer barnen att tycka om", sägs det. Eller: "Borde du inte skriva på ett annat sätt, så att ungdomarna förstår." Och då börjar det alltid krypa i min kropp och jag får svårt att sitta still. Barnen. Ungdomarna. Bestämd form, pluralis. Som om de alla är likadana. Som om de alla tycker om samma sak. Som om de alla har samma erfarenheter och kunskaper. Jag är ingen idiot. Jag begriper att ju yngre människor är, desto större hänsyn måste man ta till deras ålder, i alla möjliga sammanhang. Men i min lilla värld av blommor är litteratur konst. Och varje konstverk är ett individuellt uttryck i sin egen rätt, en människas personliga synvinkel på något som förmodligen har med livet att göra. Och i bästa fall svarar det uttrycket, på ett sätt som sällan går att räkna ut i förväg, mot en klangbotten i en annan människa. Jag får ofta frågan: "Hur tänker du när du skriver för yngre människor?" (Det är aldrig någon som frågar hur jag tänker när jag skriver för vuxna.) Jag förstår frågan och jag respekterar journalister som ställer den. Det är bara de där krypningarna och att jag blir otålig och vill kränga mig ur situationen. Men jag sitter alltid kvar och ibland svarar jag att jag tänker likadant vad jag än skriver. Det är sant, men det är ingen som tror på det. Egentligen utgår nog hela min estetik från en av raderna i den där visan. "Det är mil efter mil till lador och hus där frosten går tjurig vid grind." Så djupa spår satte den i en sju-åttaåring. Jag tror inte att vare sig Dan Andersson eller hans förläggare hade tänkt sig det.
