Krönika: cyklar på havsbotten, saknar industrimuseum

Landhöjningen, den märkliga som besökare från södra delar av Europa har svårt att tro på pågår ännu, har reclaimat mark som för tre, fyra och niotusen år sedan låg djupt under vattenytan. Det är märkvärdigt. I Nederländerna måste man göra det själv, ta tillbaka landet från havet. Valla. Det är också märkvärdigt att sitta där på sjön Sasskam och se på klipphyllan vid vattenlinjen. Tänka att där har människor suttit, såsom man kan i dag, och skapat bilder av djur som jag också kan se. Både de i rödockra målade och de levande älgarna vid sidan av vägen. Det är den enda hällbild man ännu funnit i Norrbotten. Förmodligen finns det fler. Människor har funnit här i närmare tiotusen år. Ett ord, som använts flitigt i samtal jag deltagit i under sommaren kommer för mig. Självbild. Det blir nämligen nästan absurt när man åker genom Norrbotten, passerar enorma skogar, ser gruvlavar torna upp sig mot fjällkanten, rundar vattenreservoarer över tämjda och sprängda fall, upplever ännu en sommar som gör en solbränd fastän man arbetar och ändå höra att vi inte lyckas förmå att se det vi ser. Att det är en rik region, en gammal och en modern, glest befolkad plats. Kanske är det för att kulturarvet ligger utspritt och ofta övervuxet. Och då inte bara kvartsflisor efter skrapor, utan också järnvägsspår, husgrunder efter tillfälliga gruv- och vattenkraftsamhällen, och museer som det i Porjus eller över skogsbruket vid Storforsen i Älvsbyn - enskildheter i något som fortfarande är ett pulserande industriellt megasystem. I vår har det också gått en skakning genom Luleå. Hamnkranen i Södra hamn skulle rivas, och ett upprop mot drogs igång. Nu lär den bevaras, och ännu ett fragment av industrialiseringens historia sticker upp som en ensam tand. Men det räcker inte. Det behövs en gemensam satsning, politisk och ekonomisk, men ointresset är genuint. Både från samhälle och näringsliv. För ett par år sedan berättade till exempel Maria Söderberg, som filmat det slutliga utplånandet av blygruvan i Laisvall, om det svaga intresse som finns för att ekonomiskt stödja bevarandet av det industriella kulturarvet. I en intervju 2002 i Provins undrade Torsten Nilsson, då medarbetare på Arbetets museum i Norrköping, vad Norrbottens museum gjorde när masugn 2 på SSAB stängdes ner - och vem minns konstnären Kerstin Hedströms förslag för tio år sedan när hon ville göra en park över den gamla malmhamnen? Under tiden bevarar ideella föreningar fragment, senast i tisdags kunde vi här på kultursidan läsa om Trallgänget som vårdar en kort järnvägsbit. Det som saknas är förstås ett industrimuseum som samlar, stödjer och diskuterar, som kan informera om lämningar att besöka, men också hålla framtidsseminarier på en plats där många passerar. Piteå eller Luleå kan vara lämpliga. Eller kanske Skellefteå. Men definitivt här där så många väsentliga delar för den moderna industrin samverkar. Visserligen kommer resultatet att tära på självkänslan. Men det kan det vara värt. Man får väl lära om och faktiskt se att solen ofta skiner länge och starkt om sommaren i norr.

Krönika: cyklar på havsbotten, saknar industrimuseum

Jag cyklar på havsbotten. Det låter som inledningen på en dikt men är mer konkret verklighet. Varje morgon cyklar jag på havsbotten.