Butthole Surfers bestämde sig för att åka på USA-turné. De hade inte kontaktat någon om spelningar och allt de hade att färdas i var en kombi. De sågade ut ett utrymme bakom framsätet där de kunde lägga förstärkarna och några madrasser ovanpå. Där låg de, tre personer och hunden (en tik som hette Mark Farner of Grandfunk Railroad), två personer delade på framsätet. I ett släp hade de sina två trumset och sin ljusanläggning. Och så gav de sig iväg. Det var 1984 och alltså långt innan internet och mobiltelefoner. Turnén höll på i två år. Har ni hört Butthole Surfers? De var och är i opposition mot allt som har med god smak att göra. Målet var att göra så hemsk musik som möjligt och att framföra den med kalsonger på huvudet, visa filmer på operationer och samtidigt spruta eld, gärna ur en annan öppning i kroppen än den man äter med. En turné vid den här tidpunkten, de hade inte ens släppt ett album, var alltså ingen särdeles god idé. Men ändå. Trots misären man bara kan föreställa sig följde på det här beslutet så är det något imponerande över hela tilltaget. Man kommer på något och man verkställer och man lever med konsekvenserna. Särskilt i dessa tider kan det vara värt att tänka på. Man älskar musik, man spelar i ett band och man vet hur bra det är. Men ingen vill spela in den och ingen vill ge ut den. Då kanske man borde bygga om sin gamla skrothög och dra? Butthole Surfers var udda i en avlägsen och underjordisk värld där Sonic Youth och Big Black var normen. Fatta det, udda och too much i en värld där man borrade i gitarrerna (SY) och sköt fyrverkerier på publiken (BB). De här banden och deras publik var typ rädda för Butthole Surfers. Men de gav aldrig upp. De fortsatte lura till sig spelningar och tända eld på saker. De var ett av de första banden ur den här amerikanska rockscenen, efter hardcorepunken och före grungen, som skrev på för ett stort bolag. De är ett av få band från den här tiden som fortfarande existerar. Och även om de verkar ha lugnat ner sig betydligt, medlemmarna är ändå drygt 50 år gamla vid det här laget, så är de fortfarande bra. De låter inte som några andra, lite mer skruvad countryrock och hård rock än de tidiga skivornas totala vansinne. För somliga har det här förstås alltid varit kutym. Man turnerar, end of story. Men jag tänker på de Luleåband som inte spelar råpunk och som är så bra att om de satsade lite så skulle det kunna bli hur grymt som helst. Threathened Monkey, Malins Trio, Hamngatan, Fibromyalgi och Vikta fåglar. För att nämna ett fåtal som verkar lite sådär vid sidan av BD Pops hitverkstad men som ändå förtjänar att uppmärksammas utanför kretsen av släkt och vänner. Nu om någonsin är det möjligt att satsa på rocken. Det finns inga jobb, inget att förlora och inga traditionella skivbolag som håller tillbaka ens kreativa vision. Bara packa bilen så hörs vi om två år, okej?
