Krönika: Borde inte fler måla ansiktet?

Snacka om att vägra fylla ramen med det förväntade - men så har den mångsidiga konstnären Ekman också sagt att hon betraktar sitt engagemang på Dramaten som ett konstnärligt projekt. I tv:s Kulturnyheterna tar hon med tittarna in på sitt chefsrum - sedan hon flyttade in har rokokon ersatts med ett stort, enkelt och generöst bord för skapande arbete. En kreativ ateljé snarare än ett rum för administrativ ordning och reda. I ett enda effektivt slag vänder Marie-Louise Ekman upp och ner på den numera vedertagna principen om att chefer aldrig ska bråka offentligt med sina uppdragsgivare. Förr hände det ofta, det kunde vara ett herrans liv på teaterchefer, musikchefer, dans- och kulturchefer - små som stora - som stred för medel och möjligheter till kultur. Det var på den tiden offentliganställda tjänstemän rent allmänt ansåg sig tjäna "medborgarna" i första hand och alltså inte "skattebetalarna" eller "teaterpubliken" - benämningar som båda snävar in och antyder kundorientering. En tid då kultur betraktades som viktig, inte bara för den som gick och köpte biljetter till olika kulturevenemang, utan för ett samhälle i stort. Samhällen präglade av en slags framtidstro vi tycks sakna i dag - därav de snäva individuella perspektiven och avsaknaden av kvalitetstänkande. Har man inget att se fram emot så varför bry sig? Marie-Louise Ekman bryr sig så mycket att hon låter sin vrede eka genom medierna. Det har hon naturligtvis råd med - jag skulle vilja se den kulturminister som vågar peta henne. Just därför blir hon också så viktig - kanske kan hon inspirera till andra höjda röster nu när kulturlivet står inför sin största förändring på mycket länge, visserligen administrativ, men i allafall. I sitt chefsrum på Dramaten ser Marie-Louise Ekman två tydliga tecken: Statens snålhet mot kulturen och en kulturpolitik helt inställd på decentralisering. Självklart finns där ett samband och det är inte utan att man undrar över hur liten en koffert egentligen kan bli innan den faktiskt börjar likna en portfölj? Lagom till decentraliseringen har staten bland annat beslutat lägga ner Rikskonserter, en institution som till starkt subventionerade priser sålt konserter till arrangörer över hela landet. Små arrangörer, musikföreningar, kammarmusikföreningar och jazzföreningar som på det sättet har kunnat bjuda sin publik på det där lilla extra i form av intressant musik som sällan blir kommersiella framgångar. Vid årsskiftet är det slut och då tar ingen längre hand om samordningen, vare sig det gäller inhemska turnéer eller internationella gästspel. Storstäderna kommer att klara sig bra, där finns både stor publik och starka arrangörer. Men hur blir det i resten av landet? Nyligen fick också Riksteatern - även det en institution med betydelse för decentraliseringen - besked om stora ekonomiska nedskärningar. I det här sammanhanget är den enes död faktiskt inte den andres bröd - för mångfaldens och fantasins skull måste vi samarbeta i det här lilla men ack så avlånga landet. Borde inte fler börja måla sina ansikten?

Krönika: Borde inte fler måla ansiktet?

I veckan målade Dramatenchefen Marie-Louise Ekman sitt ansikte med siffror, procent- och minustecken och förkunnade att antingen satsar politikerna på nationalscenen eller så kan de lika gärna riva skiten.